Napalm

Jag måste orka.

Gruppvåldtäkten i Malmö tränger in med full kraft och egentligen borde jag veta bättre. Det här är ingenting nytt, sådant här har hänt i decennier i Sverige och att reagera såhär starkt enbart för att det är ett extra obscent dåd är egentligen bara märkligt. Det här har varit en verklighet länge.

Likväl. Något i mig har fullständigt krossats, en insikt om att allvaret är här på ett sätt jag inte riktigt tillåtit mig att inse och att värnlösheten inför det är så oerhört stor. Så få tycks bry sig. Myndighets-Sverige vägrar förstå om de inte rakt av vill att det ska inträffa. Jag kommer inte ifrån känslan av att ingenting tycks gå att göra. Det är på så många sätt redan försent. För alla de oräkneliga offer för dessa bestialiska, djävulska dåd är det redan sedan länge på det viset. Domedagen har redan fallit, gång på gång på gång och tystnaden inför det är så öronbedövande. Metoo. Samtyckeslagar.

Vi är i krig, förstår ni inte det?

Det går kanske inte att förstå. Att vakna upp till den verklighet som råder nu och med den framtid som väntar kanske den stora majoriteten instinktivt känner att det inte finns något värde med att göra. Jag själv, som lyckats se de här sakerna i blott två år, kan knappt göra reda för vad som står inför oss. Det känns som att styra rätt in i ett tropiskt stormväder där alla som borde ha kontroll över fartyget struntar blankt i vad som händer. Vissa av oss skriker för full hals, men ingenting, verkligen ingenting tycks äga rum.

Den här kvällen är bedrövlig. Det värsta med den är att imorgon eller några dagar senare så kommer jag vara närmast obrydd igen. Fokusera på mitt, leva som om frustrationen och ilskan inte ägt rum, medan nya dåd kommer ramla in i newsroom om igen efter vartannat. Det finns ingenting jag kan göra. Mina skrik gör ingen skillnad, mina patetiska ansträngningar spelar ingen som helst roll för vad som väntar.

Och ändå. Ändå måste det göras. Vad vi än sysslar med i vår aktivism på bubb.la och frihetligt, vad än jag försöker bygga i mitt egna liv för att kunna vara en aktör för det goda som måste finnas i den här existensen behöver fortfarande bli gjort. Det finns inga ursäkter, det finns inga alternativ. Apatin, hopplösheten och sorgen måste vänta till en annan tid. Även om överheten är oss övermäktiga, även om våra fiender är så många och för starka för att vi någonsin ska kunna hoppas på att lyckas så måste jag och alla andra som förstår vad som pågår fortsätta framåt. Om bara drivna av den blinda tron så har vi inget annat val. Allt annat är ett svek.

Just nu vill jag inte. Just nu vill jag bara gråta ur mig alla världens tårar, förbanna all de som borde veta bättre, alla de som har svikit och de som står i det ondas tjänst. Just nu vill jag bara hat, död och napalm. Den känslan behöver få existera.

Sedan ska den försvinna. För också nästa dag väntar en morgon och långt in i framtiden en ny vår. Då ska alla hyenor i detta tidevarv få förstå vad det är de har gjort.

Tre år

Det går så fort.

Det är den första, andra, tredje tanken som dyker upp varje gång jag tittar tillbaka på det här sättet. Vid det här tillfället för ett år sen var jag fast i ett ingrott pojkrum och ältade mitt tillstånd med en förstelnad känslovålnad. Försökte intala mig själv att jag var fri. Visste någonstans att jag inte riktigt var det.

Det är jag nog egentligen inte nu heller. Åtminstone är jag inte klar med det arbete jag föresatt mig, men jag tror jag fått tag på alla nycklar jag behöver för att på riktigt åstadkomma en förändring, om inte med något större så åtminstone med mig själv. Den där kanaljens problem och låsningar, 2016-simmes, finns inte längre kvar. 

Jag har strax klarat av ett år på Malta, denna för mig så sällsamma rymdö. Det har inte alls varit särskilt enkelt, inte heller varit en resa rakt fram - men jag har likt aldrig någonsin förr utmanat mig själv och för en gångs skull har jag inte flytt vid första motgång. Järntempel, idiotkneg, värmeböljor,  och poddmakeri till höger och vänster - kom an bara, liksom. Jag själv vill inte bedöma hur bra något av allting jag försökt hålla igång egentligen har gått, men jag vet med mig att jag försökt prestera mitt bästa ända in i kaklet vad det än har varit. Mer går inte, rimligen..

Orden hejdar sig lite för det här året har varit så maxat i så många aspekter, jag har halvt om halvt kraschlandat på så märkliga sätt gång efter annan, men jag är ändå här när det tredje året på min anarkistiska rymdfärd ska summeras och är något sånär fortfarande stående. Alla dessa drakar och övervintrade demoner lyckades inte få ner mig. Det gör mig tämligen förundrad och inte så lite tacksam. Någon bär, även i öknen finns han där, och Kanaan är närmare än någonsin förr.

Förresten. Mitt fjärde år som anarkist börjar med en rejäl rivstart! Mitt engagemang för bubb.la och specifikt frihetligt.se har gett mig en egen premiumsektion kallad Frihetligt Guld. Stöd hemskt gärna mitt arbete och möjliggör att det blir en till säsong med Radio Frihetligt och om gudarna vill även några andra poddkoncept under 2018, plus en hel massa annat gubevars. Våga inte missa, ses i Guldsektionen!

Hjärter och klöver fem kan en gång för alla läggas undan, stjärnan och lejonets tid väntar. Vänta ni bara, det kommer bli riktigt, riktigt kul.   

#Metoo och ännu ett försök att prata om kvinnor

#Metoo gör mig arg. Varje gång jag ser någon post på temat så blir jag närmast stingslig. Det är inte bara auran av offermentalitet, utsuddandet av gränser mellan reella sexuella kränkningar och klumpigt socialt samspel och det sorgliga faktum att den enda typ av män som skulle kunna tänkas ta till sig av kampanjens budskap har så låg självkänsla att de aldrig i världen skulle klara av att göra minsta lilla mot en kvinna, varken substantiellt gott eller reellt ont. Hela kampanjen är en ekokammare av Guds nåde och ett plågsamt slag i luften för de reella problem som finns vad gäller sexuella övergrepp.

Det som slår mig hårdast när det kommer till kampanjen är dock dess aura av total okunnighet och förvirring. Vi verkar inte längre alls förstå vad vi pratar om när det kommer till manligt och kvinnligt och resultatet av det blir närmast parodiskt i ljuset av ett sådant här spektakel. Jag är en okunnig, ung man och jag vill ogärna uttala mig om sådant jag inte anser mig förstå fullt ut. Jag har dessutom redan försökt lägga ut mina tankar om kön och dess roller, men ingen säger något i klartext om dessa frågor längre och det håller så smått på att göra mig tokig.

Kvinnor verkar inte längre förstå vad de är för någonting. De verkar inte inse att de genom sin blotta existens som könsvarelser har ett extremt stort värde och att detta värde är synligt genom deras fysiska uppenbarelse. Det må vara så uppenbart så att det inte borde behöva sägas, men som sagt, ingen pratar om det här längre förutom de som som ljuger så: Kvinnor står för liv, de står för framtiden, varenda kvinnlig individ har inom sig allt som är värt att leva för och sträva efter och allt det signaleras i symfoniformat i en ung kvinnas sensuella skönhet. Att se unga, oskyddade kvinnor är för en könsmogen man som att se diamanter eller ädelstenar vandra förbi. Alla signaler inom männen kommer att säga åt honom att försöka plocka åt sig det han kan, på det sätt situationen tillåter. Att förneka att det förhåller sig så är att försöka glömma bort vilka sorts varelser vi är under vårt kulturella beteende.

För såhär är det vad jag kan förstå: Att kvinnor i våra västerländska samhällen inte behöver ständigt, aktivt beskydd av fäder, bröder och äkta män beror på att vår typ av civilisation - vår metafader - har byggt fram en kultur och normer som ser till att skydda alla kvinnor oaktat släkttillhörighet eller kultursfär. Västerländska män ser till att både lägga band på sig själva och försöka skydda andra kvinnors särskilda värde oavsett om de har en koppling till dem eller inte. Detta görs inte per automatik utan av en ganska stor ansträngning, medveten eller omedveten, av männen eftersom dess naturliga instinkt vid ett möte med en oskyddad främmande kvinna oundvikligen är att utnyttja det värde som hon besitter så mycket som det är möjligt utan att någon med starkare anspråk på kvinnan hindrar honom. Om du som man skulle förneka att det är så, så är det enbart för att du är så genomciviliserad att du är glömt vem du faktiskt är under all kulturell fernissa. Om du som kvinna inte känner igen den här bilden eller tycker rentav att den är för skrämmande för att kunna vara sann så.. well...

Jag har sagt det förr på denna plats. Det jag hatar med moderniteten och dess förrädiska statsskick är inte att den skulle vara förtryckande eller orsaka mer lidande än andra epoker utan det jag ständigt vämjs över är dess vedervärdiga lögner och förmåga att placera modernitetens människor i en kontext som är så långt från verkligheten att vi till slut lever helt avskild från den. #Metoo- kampanjen illustrerar detta väldigt väl. Den pekar på en syn på människan där män och kvinnor är samma typ av liberala, sekulära varelser och där de förra utmärker sig genom att vara betydligt mer aggressiva, farliga och ja onda. Världen, samhället och Människan skulle vara betydligt mer lätthanterlig om allt av mannens egenskaper slätades ut  och kvar lämnades än en mer sekulär, neutral form av.. humanoid.

I själva verket är män och kvinnor inte samma typ av varelser. Andligt sett har vi diametralt olika uppbyggnad, meningar och även uppdrag. Vi är inte några neutralt skapade tingestar som kan programmeras att fungera på ett önskat vis i en given demokratisk, liberal riktning utan redan i vår givna karaktär som män och kvinnor så finns ett sätt att vara och agera på som behöver förstås separat för att överhuvudtaget kunna bli begripligt. Görs inte detta hamnar man till slut i situationen att man tror att jämställdhet är möjlig, ja att det överhuvudtaget ens är önskvärt. Förstå en sak, män och kvinnor har båda ett outsägligt stort värde, men det kan aldrig någonsin jämföras. Sättet dagens diskurs blandar ihop begreppen män, kvinnor, manlighet, kvinnlighet, maskulinitet och femininitet utan att verka ha minsta koll på hur orden bör föstås gör närmast fysiskt ont i mig, men jag tror inte vi kommer se en vändning snart. Moderniteten vill inte förstå. Moderniteten vill inte ha med verkligheten att göra, för då blir den strax tvungen att vika hädan..

#Metoo- kampanjen ska någonstans också handla om reella sexuella övergrepp och sådana är, oaktat mäns instinkter, självfallet oacceptabla oavsett sammanhang och kontext, men också här gäller en princip sm är viktigt att minnas i alla ideologiska sammanhang. Det du upplever som fel, övertramp och rena övergrepp måste du själv agera emot och bekämpa för att beteendet eller fenomenet ska försvinna. Facebook-kampanjer hjälper föga, vill du se riktig förändring i ditt liv behöver du själv se över ditt beteende så du kan undvika att bli ett offer så långt det är möjligt och i övriga fall se till att mota ondskan i grind med ren och skär vapenmakt.

Något annat alternativ finns inte. Vare sig för män eller kvinnor. 

Ett försök att beskriva liberalrasismen

Vänsterliberala podcasten Blödande hjärtan har två avsnitt i rad attackerat bubb.la för att syssla med nazism. Första gången kom påståendet närmast i förbifarten och lät mer som ett slarvigt ordval än en medveten attack, men trots en efterföljande diskussion om vad som egentligen menades så valde podd-duon att i nästa avsnitt bara vagt backa från uttalandet för att i nästa nu göra ett utfall mot hela den paleolibertarianska och nationella sfären som rent nazistiska. Ja, man fick känslan av att alla som tillåter sig att vara snäppet mer radikala än Sverigedemokraterna förtjänar att dömas ut som nazister.

Egentligen förtjänar inte det här ett bemötande, egentligen borde man bara rycka på axlarna, konstatera att dessa två podd-personligheter valt att vara intellektuella dvärgar och gå vidare utan att någonsin ta notis om deras åsikter igen, men det kliar i mig och för att få bort klådan måste jag vrida och vända åtminstone ett varv kring det jag uppfattar att de sa.

Duon bygger sina värderingar på något de kallar universella rättigheter.  I själva podcasten utvecklar de inte vad detta innebär, men för de som känner till deras ideologiska strömning så vet man att dessa rättigheter på något sätt kan sammanfattas i den västerländska liberala demokratins värderingar och livsstil. I likhet med Johan "Pangloss" Norberg verkar duon skriva under på att vi i mycket lever i den bästa utav världar och så länge Väst kan förstärka och expandera sitt ideologiska koncept så går utveckligen i Världen åt rätt håll. Ju fler områden och folkgrupper som kopplas in i den västerländska hemisfären och den livsstil och kultur som utvecklats hos oss sen den industriella revolutionen desto bättre. Jag må riskera att vantolka dem, men universella rättigheter känns onekligen väldigt mycket som rätten att ha möjligheten att utöva just duons livsstil överallt på hela jorden, i alla avseenden. Gustav Hörngren kallar i podcasten Vita Pillret detta för den liberala rasismen, det vill säga att det finns en inneboende drivkraft i ideologin att se till att så många som möjligt - helst alla- inordnas under dess maktsfär.

All form av nationalism, och även bubb.las libertarianska strömning, blir därför ett hot. Jag kan nu inte tala för någon annan än mig själv och hur jag tolkar dessa frågor, men som jag ser det sätter sig dessa läger rakt på tvären mot liberalrasismens tendens att vilja erövra allt den ser. De hävdar rätten till självbestämmande, oavsett vilka konsekvenser eller utfall som än blir fallet. Kanske uppstår samhällen som inte alls uppfyller alla universella rättighetskriterier eller får en struktur som inte alls passar liberalrasisten perfekt i smaken. Det spelar ingen roll, för att vi ska kunna ha någonting alls av värde i ett samhälle är just vikten av självbestämmande, att ha kontroll över sina val och sitt eget öde, totalt avgörande. Om inte det existerar är vi redan ute på ett gungfly där alla andra av de universella rättigheterna ges på nåder av någon annan. De kan närsomhelst tas ifrån en eller förändras till något annat. Det är enbart om individer, lokalsamhällen, regioner och nationer har makten över sig själva som alla vackra ideal liberalerna omhuldar kan spela någon roll.

Något annat som gör mig beklämd när jag lyssnar på duons ivriga godhetssignalerande (ja, de godhetssignalerar, de lyfter tillochmed fram frasen "think of the children" som ett sidoargument för deras position) är att denna godhet inte verkar vila i någonting. I deras ideologi finns en uppenbar ambition om att göra världen bättre och att lyfta människor till en bättre levandsstandard där de får chansen att... ja göra vad? Vad ska vi ha våra bekväma, rika liv till? Duons svar verkar på riktigt vara att dricka och ha sex, att kunna leva ut sin hedonistiska impulser på ett så stimulerande sätt som det bara är möjligt. Om man nu inte skulle vara intresserad av detta, vad gör man då? Hur jag än vrider och vänder på det så kan jag inte se var min plats i deras liberala drömvärld egentligen ser ut. Jag får lov att vara del av en subkultur i deras samhälle, men om jag tillsammans med mina likar skulle få för mig att fult ut vilja leva ut mina ideal och bygga ett samhälle som formas utav detta då förpassas jag nästan genast till nazistträsket. Just denna aspekt av deras tänkande skrämmer mig eller är mig åtminstone synnerligen obehaglig.

Så kommer vi till själva nazismen, för det är ju där jag personligen är nu enligt denna duo, det står mig oerhört klart. Jag själv känner ingen rädsla för althögern. Många av människorna där är personer jag har goda skäl att respektera och att ha ett utbyte med dem har gjort mitt tankeliv väldigt mycket rikare. Det är fortfarande så att jag är libertarian och att en del av deras ideologiska ställningstaganden får min sosseradar att gå igång på högvarv, men det som förenar oss är något annat än ideologi. Det som förenar oss är att vi tror på mening. Att det finns något i livet och existensen som är större än oss själva och som det är värt att göra allt för att leva i samklang med. Hur denna mening ser ut må skilja sig från individ till individ och vilket sorts samhälle vi drömmer om att en kamp i dess riktning ska leda till kan också skilja sig sinsemellan, men jag är så oerhört glad att inte vara liberal just för att i deras läger verkar denna typ av mening och högre syfte enbart vara något man förnumstigt skrattar åt. Jag vet inte vad duon tror på när de inte poserar eller har på sig en fasad, men det jag har sett av dem säger mig bara att de saknar allting av detta. De är goda och lyfter fram alla dessa fina ideal för att de tror att de kommer tjäna på det. Att de lättare kan leva sitt tänkta drömliv om de säger dessa korrekta saker, men säg att det av någon anledning skulle börja vara kostsamt för dem? Vad händer om alla plötsligt vänder dem ryggen på grund av denna så kallade godhet? Saknar man mening så faller an till föga, man vänder kappan efter vinden, accepterar sin flugpersonlighet och glömmer allt man nyss tänkt och sagt.

Denna duo har nyss kastat nazist-begreppet på bubb.la, indirekt på mig och en rad andra människor som bara försöker leva ut den sanning som vi råkar se. Det är ett vidrigt beteende, om en sådan etikett fastnar hos människor riskerar man reella konsekvenser. Det de kanske inte inser är att åsiktskorridoren är stadd i snabb förändring och att effekten av deras förryckta påstående förblivit uddlöst, men ändå. Det de gjort nu är att bränna ut sig själva från att kunna ha en dialog med en hel högerinriktad sfär och för egen del är min enda tanke efter deras påhopp:

Tjugofem gånger hellre nazist i deras mening än någonsin rasistlberal igen. 

Att vara frihetsaktivist

Än en gång så har ett år passerat. Ja, jag råkar fylla år idag, men det är också årsdagen för min satsning på att bli frihetsaktivist på allvar. Jag satte upp en patreon för ändamålet ifjol och en rad fantastiska människor har sett till att stötta mig med resurser, råd och uppmuntran vilket jag är oerhört tacksam för. Jag tänkte ta lite utrymme och sammanfatta vad jag lyckats få ur mig.

Vad gäller mitt skrivande så har det baserat sig på Poesi för Ankor och den här bloggen. PfA ligger och vilar inför en framtida satsning, men totalt 63 dikter publicerades i den första vändan. Att skapa Anarki har fått ut 44 inlägg, varav nio har bevärdigats att bubblas. Också detta lilla projekt har blivit betydligt långsammare under sommaren… Varför det har blivit så framkommer nedan.

I själva bubb.la- projektet så har jag fått äran att göra ganska mycket i och med min Maltaflytt. Det säger kanske inte så mycket för ickeredaktörer, men i själva redaktionsarbetet har jag gått från strax under 200 noteringar till över 9000. Det är en hygglig utveckling, kan jag tycka.

I premium har jag sett till att vara en tämligen aktiv moderator och hjälpt till med att få vår flytt från facebook att gå så snabbt och smidigt som möjligt. Har också, som några av er kanske märkt (hrm) varit en något ivrig inkastare och det skäms jag inte över, för premium är faktiskt det bästa som hänt sen skivat smör och ni som inte är med vet ärligt talat inte vad ni missar... men även de aktiva inkastardagarna är över och det beror på en sista och mycket speciell punkt.

Frihetligt. För drygt ett år sen fick jag ta över ansvaret för denna eminenta bloggportal som vid tillfället var sorgligt bortprioriterat. Jag har under året sett till att rensa upp, leta upp frihetliga bloggar och andra projekt och byggt upp sidan så att den så långt det är möjligt täcker allting som händer inom Sveriges frihetsrörelse (har jag mot förmodan missat något som borde vara med, säg till omgående på simon@bubb.la). I princip varje dag har jag suttit och valt ut de bloggposter som är relevanta för ett frihetligt flöde och sidan har bara blivit bättre och mer spänstig ju mer aktiv och sprudlande som frihetsrörelsen har blivit. Att följa utvecklingen i sådan detalj under året har varit ett rent privilegium.

Sedan kom podden. I juni sjösattes Radio Frihetligt, en radio som ska följa det som händer på Frihetligt på samma sätt som systerpodden följer bubb.la och vi är i skrivande stund uppe i tio avsnitt. Mottagandet har varit helt fantastiskt och jag är smått överväldigad över responsen och hur kul det är att göra radion och jag hoppas innerligt att kunna fortsätta leverera under hösten. Radio Frihetligt värmer egentligen bara upp…

Det har varit ett extremt speciellt år. Än en gång, tack allihop som gett stöd, gett mig chansen och varit med och bidragit själva i denna sällsamma frihetliga rörelse. Särskilt tack till er som varit livgivare på Patreon. Notera att jag inte tänker finnas kvar där längre, utan att ett nytt sätt att framförallt stötta Frihetligt och Radio Frihetligt är under utveckling.

Till dess, om du uppskattar det jag håller på med och tycker det är värdefullt att ha frihetliga aktivistgalningar igång, ge hemskt gärna en gåva via swish på 0723271989 eller paypal: https://www.paypal.me/anates. Varenda krona skall spenderas på ett hektiskt motstånd mot statsmakter och andra hemskheter, det garanterar jag.

Sök först Guds rike...

Podcasten Vita Pillret tar i sitt senaste avsnitt upp ett ämne som gnagt i mig en lite längre tid. Nämligen kvinnofrågan och vad som egentligen är huvudorsaken till att vårt samhälle ter sig så patologiskt och destruktivt. Det är nämligen lätt att få för sig att alla dessa destruktiva tendenser beror på att samhället feminiserats och att kvinnor generellt tillåtits ta en alltför stor plats. Att den negativa utvecklingen accelererades när kvinnlig rösträtt introducerades är ganska lätt att få syn på och att maskulinitet generellt ges en undanskymd plats eller till och med aktivt motarbetas är inte heller någon större hemlighet. Kan det vara så att Kvinnan, än en gång, är orsaken till att mänskligheten drivits ut ur sin naturliga Eden-tillvaro?

Jag tror att det är ett ganska stort misstag att landa i en sådan slutsats. Jag tror inte roten till våra problem är att vi skulle leva i ett feminint, matriarkalt samhällsklimat. Vårt samhälle bågnar inte under sin egen tyngd för att vi värdesätter kvinnliga egenskaper eller något i den stilen. Det jag ser som vårt huvudproblem är något jag tagit upp tidigare på bloggen, men som jag också tror är centralt även för att förstå vår märkliga svårighet att hantera frågor som maskulinitet och femininitet. I korthet har vi förlorat anledningen till att vi existerar på denna sidan skapelsen. Moderniteten har lyckats vända upp och ner på något så centralt som syftet med vad våra liv är till för och lyckats få alltför många att tro att detta jordeliv är till för att producera lycka och välmående för oss själva och lever man inte ett lyckligt, tillfredsställande och behagligt liv så har man gjort något allvarligt fel, så är det något galet med själva tillvaron.

Det är en väldigt underlig uppfattning och något som tvivelsutan kommer skapa stress, förvirring och en allt större känsla av förbannad frustration hos individen. För det jordiska livet är inte till primärt för att vi ska njuta av det. Denna tillvaro är fylld med plågor, utmaningar, drakar och demoner och planerar man inte sin tillvaro efter den verkligheten så kommer man få så många aspekter av livet helt upp mot väggarna fel. Även sådant vad manlighet och kvinnlighet egentligen är för någonting.

Som kristen ser jag det såhär: Tanken med våra liv på jorden är att vi ska efterlikna Gud. Vi är skapta till Guds avbild och var stund vi inte agerar i samklang med Guds avbild så missbrukar vi vår position, så hamnar vi fel i existensen. Bibelns Guds främsta kännetecken är hans skaparkraft. Det första som händer i Bibelns berättelser är att Gud skapar en god värld och upprättar en mänsklighet för att göra detsamma. Vår uppgift är att skapa, producera och förvalta det vi skapat i en himmelsk rytm. I denna rytm finns det utrymme att njuta av livet och att glädja sig över att vara till, men det är inte syftet. Grunden för vår existens, det vi ständigt måste söka efter, är att hela tiden försöka skapa någonting som världsalltets Härskare kan med att välsigna som något gott. Gör vi inte det riskerar vi att hamna ändlöst vilse.

Och det är det jag tror att vårt samhälle har gjort. Vi vet inte längre varför vi är här. Vi tror att meningen med existensen är att fylla våra liv med lycka och välmående, så vi släpper allting fritt, vi gör allting jämlikt och lika i ett syfte att ge alla samma möjlighet till detta välmående och vi glömmer helt och hållet att detkan finnas en större tanke med vår stund här på jorden än att varje stund ska bo granne med extasen.

Så vi är vilse. När det kommer till könsroller, något av det mest naturliga som existerar i vår mänskliga kodning, så vet vi inte längre vad kvinnlighet vill säga, vi räds manligheten som något brutalt och otäckt och vi har ingen som helst aning om hur dessa ska samspela med varandra i en konstruktiv riktning. Gänget kring Vita pillret hemfaller lätt till enkla lösningar, en tendens hos dem är att helt enkelt vilja tvinga fram ett annat sätt att se på könsroller och hur kvinnor och män ska agera och på så sätt få fram en så kallad naturlig ordning.

Som libertarian kan jag inte acceptera tvång som lösning ens för ett förment gott syfte och jag tror inte heller en auktoritär ordning skulle kunna ändra på någonting. Det jag längtar efter är att fler ska kunna släppa sig själva och sin själviskhet för att i högre utsträckning försöka behaga Gud. Inte bara på ett plastigt, ofarligt religiöst sätt utan mer som i att man gör ett ärligt försök att transformera hela sin varelse i en riktning som Gud skulle kunna välkomna som något gott. Oavsett kostnad, oavsett pris. Då tror jag vi skulle kunna se en skillnad som gör en åverkan på djupet och som inte bara stannar vid en tillfällig krusning. Då tror jag inte det är så svårt att förstå vad sådana aspekter som manlighet och kvinnlighet egentligen vill kräva av en. Man gör det som främjar livet i så hög grad som går, och då misstänker jag att det skulle vara betydligt lättare att leva i samklang med sin könsroll än att försöka leva i en konstruktion där dessa dimensioner inte får lov att ha något spelrum eftersom de eventuellt talar om fel saker eller leder en i fel riktning när det kommer till hur ens personliga bild av Lyckan råkar se ut.

Som med allt annat handlar det om prioriteringar. Sätt dig själv främst och du kommer få tillgång till en värld som är beroende av dina begränsningar. Sätt det gudomliga i första rummet och det öppnar sig en värld som saknar allt vad begränsningar innebär...

Tankar efter en poddpremiär

Det är lite lustigt.

Första gången jag skulle stå på någon slags scen så bröt jag ihop. Jag var förvisso inte mer än nio år, men att hålla mitt lilla föredrag inför klassen i skolan var något av det mest skrämmande jag dittills ställts inför. Jag klarade inte av det utan bröt ihop totalt. Aldrig mer var min enda känsla efteråt.

Ett tiotal år senare bestod hela min fritid av att stå på diverse olika scener. Om så via improvisationsteatern, estradpoesin eller genom kören så var det något som drog mig upp till det där skrämmande rampljuet hela tiden. Jag är fortfarande osäker på vad den där drivkraften består av för jag är understundom fortfarande lika rädd som den där nioåringen väl uppe på scengolvet...

Likadant med att göra intervjuer egentligen. Första gången jag gjorde en seriös sådan var i en skoltidningskurs och min nervositet och obotliga fumlighet gjorde mitt intervjuobjekt mer och mer irriterad för att till sist få honom att mer eller mindre skälla ut mig för min oduglighet som någon slags journalist och han hade minst en poäng i den där tiraden.  Det här gör jag aldrig igen, var min enda tanke efter den där kursen.

Ett tiotal år efter den där incidenten har premiären till ett nytt intervjuprogram släppts där jag står som programledare och om allt går väl kommer att fortsätta ett himla tag.

Lustigt var ordet.

Till saken hör att det här projektet känns som något av det mest klockrena jag någonsin blivit associerad med. Frihetsmänniskor tillhör de mest intressanta och spännande typer jag känner till och när jag funderar på vilka jag skulle vilja ha med i ett sådant här intervjuprogram kommer jag lätt upp i ett närmare trettiotal olika kandidater jag skulle vilja veta mer om. Likadant med vår så kallade rörelse. Det som händer inom frihetskretsen, i premium och den alternativa mediesfären i stort är oerhört spännande. Det vibrerar omkring oss och det känns som att det bara är att sätta på valfri inspelningsutrustning och låta några premiummänniskor prata på om vad som helst så har man något av ett kanonprogram. Om det sedan känns en aning läskigt att ställa in sig i rollen som podcast-programledare, så är det så att säga smällar man får ta..

Vi får se. Det här kan såklart fortfarande ta vägen lite vart som helst. Jag vet vad jag någonstans hoppas att Radio Frihetligt ska bli i längden, jag vet vad mina värsta farhågor bygger på, men i grunden känns det riktigt, riktigt stabilt. Ett program i taget så kommer nog bilden klarna kring vad det egentligen är för något som vi har satt igång. Framgångssaga eller ännu en grej som steg till skyarna för att sedan blygsamt sjunka ihop (hej, Fontänen...) går ju bara att sia om just nu.

Oavsett så är jag extremt stolt över att få ta hand om Frihetligt, minst lika glad över att få tillhöra bubb.la-sfären och oerhört förväntansfull inför vad framtiden innehåller.

Kom, bara kom.

Ännu ett försök att förklara Gud...

Det finns ett enkelt sätt att förklara vad jag tror på.

Tror jag.

Som jag ser det finns det ett visst antal saker som existerar i en så kallad känd domän. Sådant vi som människor har kontroll över och i någon mån äger kunskap om. Sedan finns det ett annat antal saker som existerar i en okänd sådan. De ting vi människor, såväl individuellt som kollektivt inte kan sägas ha kontroll över och som vi på sin höjd enbart har spekulativ kunskap om. Jag tror att den senare kategorin är oändligt mycket större. Hur begåvad Människan än blir, hur länge hennes släkte än får nåden att leva och hur mycket kunskap hon än ser till att förvärva så tror jag att det som är bortom, det okända, alltid kommer vara ointagligt för oss. Det kommer vara ett land, en plats, ett outsägligt hav som vi aldrig har möjligheten att till fullo inta. Denna plats, detta hav- det är Gud. Jag bryr mig inte om hur du vill beskriva honom, jag bryr mig inte om hur du vill relatera till detta koncept, förnekar du att det finns saker- sjukt många saker - som människan inte förstår så är du antingen bindgalen eller ytterligt svagbegåvad.

Det andra jag tar för givet i andliga termer är att det kända och det okända, det konkretas domäner och det som ännu inte tagit form, är i en ständig dialog. Det som är bortom drar i oss alltid. Försöker påverka oss, forma oss, locka oss närmare alternativt försöka förstöra allt vi är och har byggt upp. Vi som enkla människor, eller futtiga dammkorn i en oändlig rymd om du så vill, saknar inte värde. Vi är av någon anledning oerhört intressanta och på flera sätt i centrum för en process som... ja, eftersom denna process till största delen äger rum i det där okända havet är det inte särskilt lätt att säga så mycket om vad den egentligen innebär, men något sker därute som har med oss att göra. Förnekar man det är man inte lika korkad som vid den första punkten, men tämligen blind. Andligt okunnig, om man så vill.

Det tredje jag tror, och det är helt och hållet en kulturell preferens kombinerat med personliga upplevelser jag varken vill eller har kompetensen att rationellt destruera in i en naturalistisk förklaringsmodell, är att berättelsen om Jesus Kristus är den bästa beskrivningen av vad denna okända sfär vill oss människor och vad Kosmos Drama egentligen går ut på. Jag har inga större argument och inga särskilda bevis att peka på- men tanken på att denna oändliga sfär har ett så genuint intresse för oss att den kliver in i vårt eget utrymme för att försöka få oss att vakna upp i sådan grad att vi följer med ut är mig så vacker att jag inte kan undvika att vara som besatt av den. Jag tror att Gud i Kristus gestalt vill guida oss till att bli något bortom oss själva, att vi ska kunna bryta den döda form av makt som har sitt grepp över vår existens villkor i denna materiella värld för att istället rikta vårt blick ut mot horisonten. Mot den ändlösa plats som finns där bortom och där ingenting någonsin är omöjligt...

Som sagt. Jag har inga bevis och knappt ett enda rationellt argument. Jag tycker bara väldigt mycket om saker som är vackra.

Jag skriver den här texten dels i ett infall efter en lite halvmärklig facebook-konversation, men också som ett långsamt inneboende utfall mot min uppväxts form av tro. Den tro jag växte upp med var det inga större fel med. Att jag fick Bibelns mönster inpräntat i min ryggrad, att jag lärde mig vara konträr mot en hård och galen omvärld och att jag fick en moral som utgick från något större än Den Heliga Värdegrund är jag evigt tacksam för, men ett stort misstag har jag trots allt lyckats notera hos min uppväxts andlighet: Nämligen tendensen att så intensivt som det bara är möjligt försöka dra in Gud, det okändas härskare, tillbaka in i det som är känt och givet. Mitt intryck av den frikyrkliga andlighet jag tog del av är att de inte uppmärksammade Guds lockrop att ge sig ut i det okända utan istället försökte få Gud att godkänna, bekräfta och vidimera den värld som dessa troende redan bodde i. Hela världen, kosmos och allt som fanns i den var redan definierat, klart och färdigstämplat. Gud hade inget annat uppdrag än att se till att alla ens egna drömmar slog in och att allt man tog sig för fick sluta med en välsmakande seger. 

Det absolut sista jag tror idag är att Gud är sådan. Om något är Gud någon som slår sönder den värld vi lever i. Han bryter sig in och orsakar kaos, förvirring och allmän tandagnisslan. Han vänder uppochner på allt och bränner ner det som är möjligt att förstöra.

För att sedan skapa något nytt. 

Det här är onekligen ett personligt blogginlägg, men den som följt denna blogg vet att jag försöker teckna ner en resa. Jag har gått från ett ställe till ett annat och min syn på Gud och det gudomliga är onekligen komplett annorlunda sen jag kom in i den här tankevärlden. Men jag ångrar mig inte ett endaste dugg. Jag har inte längre möjlighet att förklara och försvara Gud enligt en enhetlig, given mall. Jag är inte ens säker på att min bild av honom, min port in till hans värld bär den sanning jag just nu känner att den gör. Det spelar ändå ingen roll. Gud är nämligen så levande för mig att hela min värld vibrerar och jag närmast bokstavligen ser hur han förändrar allting i min tillvaro.

Då spelar, ärligt talat, det där med teologiska sanningar hit och dit ganska liten roll.

365 dagar

För ett år sen var jag arg, frustrerad och rädd. Jag var arg för att jag levde i en värld med stater som hade lurat mig ett helt liv, som ställde upp hinder och riktade gevär mot mig om jag skulle försöka göra något oväntat av mitt liv. Frustrerad för att de likasinnade libertarianer jag hittills hade träffat så lätt kunde ge mig huvudvärk eller en allmän känsla av energiläckage, de må känna till IAP och tänka i samma filosofiska banor som jag, men de var likafullt inte som jag. Rädd för att jag inte någonstans kunde förstå hur jag skulle omsätta dessa högflygande ideal jag lyckats hitta i någon slags praktik. Jag var ännu bara en statsanställd hösäck som inte visste någonting om någonting. Vad visste jag om frihet egentligen?

Så åkte jag till Stockholm. Jag hade bestämt mig för att 2016 skulle bli ett år då jag skulle träffa så många av ankeborgarna och premiummänniskorna jag kunde i köttrymden och på så sätt få allt det abstrakta lite närmare verkligheten. I Stockholm fanns det frihetliga människor i mängd och jag träffade alla möjliga sorters av dem. Hos de flesta fann jag en förbluffande generositet, en självklart öppen attityd mot en relativ främling som mig som jag inte riktigt mött någon annanstans. Långsamt började någonting lossna. En kväll föll allting på plats och jag förstod principen bakom det jag hade fått mig till del via libertarianismen och anarkin. (Något jag beskrivit här och här) En kedja, en spärr, hade plötsligt försvunnit.

Efter det tog det fart.

Någonting jag finner förbluffande just nu är hur fort förändringen fortgår och att det hela tiden accelererar. Uppbyggnaden till att få den slutgiltiga insikten om vad anarki innebar tog mellan två till fyra år beroende på hur man räknar, men nu kommer större och radikalare förändringar i betydligt snabbare takt än så. Jag kom in bubb.la-sfären på allvar under september i fjol, bestämde mig för att flytta till Malta i samma veva och åkte iväg för ett halvår sen, väl här har jag hittat en avgörande nyckel för att besegra en drakdjävel som terroriserat mig sen jag kom till den här jorden och när jag ser mot horisonten kan jag egentligen inte hitta några moln utan istället känner jag en längtan efter nästa våg, efter nästa vändning. Kom vad som helst. Jag är redo att möta det nu, på ett sätt jag aldrig varit förut.

Jag är inte arg. Staterna och deras uschliga perspektiv kan egentligen inte röra mig. Jag är i en dimension där deras existens bara är en irriterande detalj, ett avlägset biltutande utanför fönstret en sömnig söndagskväll. Frustrationen är försvunnen då bubb.la/premium har utvecklats till det mest fantastiska forumet i världshistorien och jag har hittat mängder av den typ av människor som om inte fungerar precis som jag så i alla fall förstår vad jag talar om och längtar efter. Rädslan? Jag vet en stund som den här knappt vad rädsla betyder. Inte heller oro eller ängslan.

Det är så oerhört, oerhört sällsamt..

Gash. Jag vet inte. Hela den här känslan beror på att jag fick syn på en bild på mig som togs för ett år sen. Jag ser inte ut så längre. Jag är inte längre den personen. Det faktumet gör mig väldigt nyfiken på vem jag kommer vara imorgon.

Framtiden kommer bli rolig, det är jag säker på. 

Berättelser om mening

Livet är fyllt av berättelser.

En himla klyscha, det inser jag, men på senare tid har den sentensen gett mig en hel del insikter. Tidigare på bloggen har jag argumenterat för vikten av att vi lever i en reell verklighet. Vi kan aldrig bevisa att så är fallet, men om så inte är, så är våra respektive upplevelser av existensen enbart vackra drömmar som illusoriskt råkar korrelera med varandra. Att prata om vad som stämmer, argumentera om Guds existens eller oroa sig över någonting överhuvudtaget är att se som komplett slöseri med tid. Dröm på istället, njut så mycket du kan om du vägrar acceptera verkligheten.

Nej, en sådan existerar oundvikligen, men det är fortsatt så att vi inte kan veta särskilt mycket om den. Vårt mänskliga perspektiv är oerhört begränsat. Vi vet mycket, men i jämförelse med universums, kosmos storlek, komplexitet och djup så skrapar vi bara på ytan av den mängd kunskap som torde finnas tillgänglig. Vi gör ändock vårt bästa. Våra hjärnor arbetar febrilt med att bygga upp en modell av verkligheten som ska fungera tillräckligt väl för att vi ska kunna agera i den. Av ett ändlöst antal datapunkter filtrerar, sorterar (samt även hittar på några egna) den fram en struktur som fungerar såpass effektivt att vi inte behöver anstränga oss särskilt mycket för att uppfatta en normalitet. När vi samtalar med andra i denna verklighetsmodell verkar det mesta stämma överens. Vi ser mönster, kan skönja logik och en slags koherens där allting verkar ha sin funktionella plats. Det är dock fortfarande en modell av verkligheten. En berättelse våra hjärnor formulerar för att vi inte ska bli såpass passiva att vi inte klarar av att leva. Vår uppfattningen av verkligheten är frankt sagt bara en saga, hur den ser ut egentligen har vi inte förmåga att föreställa oss.

Samma sak går att säga om våra personligheter. Du har troligen en ganska bestämd uppfattning om vem du är. Vilka fenomen, händelser och levnadsmönster som konstituerar hur just du fungerar, liksom de aspekter i livet som inte är en del av din personlighet. Likafullt består du av en hopplöst stor mängd aspekter och datapunkter. Det finns inte en chans att överblicka all den information som existerar i din kropp, alla intryck du tar in under en dag och allt annat som pågår i det som vi för enkelhetens skull väljer att kalla du. Även här arbetar din hjärna och ditt sociala sammanhang febrilt för att filtrera, sortera och skapa fram någonting som vi kan sammanfatta som din personliga identitet. Vem du egentligen är går inte att säga eftersom mängden information om dig som finns i den där Verkligheten vi ändå inte har koll på vad det är för något närmar sig det oändliga. Vi berättar en historia om Dig, en saga. Hurvida den är sann i ett större perspektiv spelar ingen större roll. Om berättelsen hjälper dig att förstå hur du ska agera i den här världen och ditt sociala sammanhang att hantera dig utan att behandla dig alltför illa är det gott nog.

Så kommer vi till Gud och det gudomliga. Ibland förkastas Gud med argumentet att allt om honom ändå är påhittat av människor. Människan uppfann Gud säger man och skrattar förnumstigt.

Jaha? Vad spelar det egentligen för roll om så råkar vara fallet?

Även på här planet är det så att vi närmar oss någonting som vi inte klarar av att hantera. Finns det immatriella ting i vår existensuppfattning? Antagligen. Vi kan prata om saker som Sanning, Kärlek, Skönhet och ett antal andra abstrakta dygder och lastfulla beteenden. Hur ska vi hantera dessa ting egentligen? Kanske, möjligen, genom att berätta historier. Människan möter någonting för henne okänt och svårbegripligt i sin upplevelse av existensen och för att hantera detta börjar hon att berätta fantastiska historier. Berättelser om gudomar, himlar och allt möjligt som får plats i dessa rymder. Dessa berättelser, sagor, bygger inte på luft utan dess stoft är hämtat från allt det hon möter i verkligheten, men som inte går att konstruera på ett vis som ger resonans varken i den enkla verkligheten eller på det mellanmänskliga planet. Människan möter något som för henne är övernaturligt och för att kunna hantera dessa ting och agera i deras upplevda sfär så filtrerar, sorterar och skapar hon fram det vi skulle kunna kalla för den andliga dimensionen.

Det andliga är därför inte hittepå. Allting som existerar i den andliga sfären har sin bas i vår upplevelse av vad existensen innebär, men vi kan som människor inte se exakt hur komplex och fantastisk Verkligheten är och vi skapar därmed historier, berättelser, sagor som kanske inte har hela sanningen i sig själva, men som ändå är tillräckligt baserade i något verkligt existerande för att kunna vara funktionella.

Den fråga jag kan ställa till de som helt negligerar religion, Gud och det andliga är varför man accepterar sagorna om en fysisk verklighet, sagorna om sin personlighet, men helt förkastar de som som handlar om vad som gör det mänskliga livet värt att leva. Andlighet handlar så som jag ser det om att utforska mening och vad detta begrepp egentligen har att säga oss i våra försök att forma en vardag. För mig är det något som måste vara det mest essentiella av allt, hur sagolik denna aspekt av livet än sedan måste vara. Det är denna aspekt av livet som får mig engagerad, som får mig att orka ta mig över fysiska hinder eller ger mig styrkan att besegra min stundom tunga, ömklig självbild. Vetskapen om att det andliga finns där, om så bara i formen av sagor, och den karta över min verklighet som denna dimenson skänker mig sätter mig i rörelse, aktiverar mig på ett sådant sätt att jag i slutändan kan se mig själv förflytta berg, och gör det tillochmed till en inte särskilt svår sysselsättning...

Jag kan inte för mitt liv förstå varför en sådan dimension skulle vara något man inte vill ha i sitt liv.

Älskade frihet

Jag tycker så mycket om känslan.

Den där när man sitter i ett rum med idel genomtrevliga, smarta människor och har ett samtal om Guds eveentuella matematiska kvalitéer åt ena hållet, diverse bo bix välgörande effekter för såväl psyke som ekonomi åt andra och en djuplodande diskussion pågår om Ernst Jungers anarkistiska kvalitéer åt ytterligare ett tredje. Hur man än vrider och vänder sig så kommer man i kontakt med människor som är såpass högintressanta att man har svårt att förstå var de alla kommer ifrån, hur det kommer sig att så många av dem dykt upp samtidigt på samma plats som en själv.

Kontrasten från ens vanliga vardag är tämligen sällsam.

Såhär är det alltid på FreedomFest och liknande större frihetsevenemang och helgens sammankomst var verkligen inget undantag. Årets version var fantastiskt väl genomförd. Fjolårets små negativa aspekter hade rättats till, talarlistan tunnats ut en smula och lunchen getts mer utrymme för de som så önskade, alternativt kunde man närvara på ett äkta möte med Liberty Toast Masters som hade en oerhört rolig och inspirerande workshop.

Det är lätt att bara sprudla igenom en sån här sammanfattning av helgen och ideligen strössla euforiska superlativ omkring sig, men jag tror inte jag kan, eller vill, göra den annorlunda. Det var helt enkelt så kul, intressant och givande rakt igenom. Jag kan inte nämna alla talen, men inget av dem kändes ovärt att närvara på. Jag personligen fick mest ut av Richard Dahlins genomgång av skolan, då det oundvikligen är min hjärtefråga, av Tommy Tarres briljanta tal och att få lyssna på Lars Anders Johannsons genomgång av kulturpolitikens situation i Sverige och vad man egentligen står inför om man vill arbeta med kultur som högerinriktad kreatör, men som någon i premium påpekade: Varenda tal kändes relevant i kontexten att det handlar om att göra någonting. Frihetsrörelsen pratar inte längre bara om filosofiska hårklyverier eller hur fasansfullt hemskt det är med sosserier. Vi har inte tid att prata abstrakta grejer eller att gnälla längre. Vi står nämligen i startgroparna inför att sätta igång på allvar och på FreedomFest- med knappa 200 närvarande frihetsgalningar- kände man på ssig att vi nog faktiskt redan har sett till att börja springa.

Nej, jag tröttnar verkligen inte på det. Helgen kändes oundvikligen som att få lov att vistas i Ankeborg en stund. Om det är för att frihetsmänniskor är så besynnerligt trevliga varelser, om det är - som någon av oss sa - att vi i själva verket har en psykisk störning allihop eller något tredje, men något är det som gör att när vi väl dyker upp i såna mängder allihop så är det stört omöjligt att inte må tvärbra hela tiden.

Stort tack, alla arrangörer och samtliga jag fick träffa och samtala med, litet eller mycket.

Ni är bäst! Frihet är bäst! Ses nästa år!

Hemmavid

Det är långt ifrån halvtid än, men jag är i Sverige över påsk och det känns som ett fint tillfälle att summera lite om vad jag egentligen håller på med, både projektmässigt och på andra plan. Bare with me, eller ignorera det, det är helt okej.

Malta är ett sjulhelsikens svindlande äventyr. Det är mycket jobb, och ibland kan det kännas som om jag inte får utrymme att slappna av riktigt eftersom nästan allting jag ställs inför är en utmaning jag inte mött tidigare. Jag är dock inte på "rymdön" i någon slags semester utan för att om möjligt hitta och bygga upp en ny sida hos mig själv. En ny identitet om man så vill.

Och det tycker jag att jag lyckas med. Jag gör saker som jag aldrig hade gjort i Göteborg, och även när det jag föresatt mig är tufft och närmast alltför tungt för mig så fortsätter jag att göra dem. Kvar i Sverige hade jag tagit alla anledningar jag hittat för att "skrota dagar" och på andra sätt undvika att göra det jag borde. Inte så på Malta. Det finns färre kedjor där, färre demoner och de som finns är så annorlunda från de jag är vana vid att det närmast kan kännas roligt att ta en dans med dem. Vill egentligen inte säga för mycket om hur det går. Det är nära fyra månader kvar till nästa checkpoint (som råkar vara Coraxconf, missa för guds skull inte) och så mycket av konstigheter kan fortfarande hända under den tiden, men för mig är det sällsamt att så genuint se framåt med mer av tillförsikt och längtan snarare än med ångestrik ängslan. Det finns en plan om vem och var jag vill vara när hösten kommer och jag upplever att jag har verktygen, viljan och förmågan att lyckas ta mig dit.

Vad gäller det kreativa så är det lite dubbelt. Att ha ett kneg på heltid tar en del stryk på det området av livet. Energin räcker inte riktigt till och den tid jag har över går lättare att lägga på enklare bubb.la fix i olika varianter. Det finns en tid för allt så det är inte hela världen att under en period mer behöva nöta värdsliga ting och låta poesin och mina märkliga anarki-funderingar stiga åt sidan en stund. Som alltid så kommer det tillbaka.

Jag är ändå väldigt glad för hur projekten hittills gått. Frihetsdikts- projektet som startades igång med För jag ger aldrig efter ser jag nu som avslutat och de dikter jag nu publicerar undersöker egentligen andra teman - men eftersom jag fortsatt är anka så ser jag det fortfarande som ankpoesi. Så det så.

Hursom. Frihetsdikterna håller på och sammanfattas i ett manus och för de som valt att vara mina livgivare på Patreon så kommer det strax att skickas ut så snart det knåpats ihop till ett läsbart format. Om ni uppskattar det jag håller på med, oavsett om det är för bubb.la, frihetligt.se eller mina egna projekt, så haka hemskt gärna på och hjälp till med valfri summa. All form av respons och hjälp uppskattas enormt och ju mer oberoende jag kan bli från diverse kneg desto snabbare kommer det här kunna ta riktigt fart. Ska också säga att även sånt som konstruktiv kritik, allmänna tips, önskningar om teman eller frihetliga arbetsuppgifter på det ena eller andra sättet är väldigt välkommet. Ser det här som de första stegen på en väldigt lång resa och det kommer bli väldigt kul att se var det tar vägen och jag kan bara hoppas att den får lov att vara så länge som det bara är möjligt.

P.S Måste avsluta så som det är brukligt för mig genom att rekommendera ett medlemskap i bubb.la/premium. Det var genom premium som min egen resa började och om man på ett sätt eller annat saknar frihetlig inspiration och kämpaglöd så är det världens bästa plats att kickstarta sitt frihetliga liv. True story.

Sjunde april

Jag vill inte riktigt skriva det här. Under helgen har jag bara kunnat vara tyst och allt mer klentroget följt folks reaktioner och mer eller mindre spontana reflektioner. Jag har inte velat säga någonting för alla mina tankar hade varit rena klyschor, det sägs redan i mängder, alternativt skulle vara ostrukturerade spyor mot visst som sägs som bara går att klassas som rena idiotier. Dock. Även jag måste bli människa igen och det här äter oundvikligen sig in i en likt få andra händelser.

Personligen är jag bara arg. Efter att ha vinnlagt mig om att mina vänner och bekanta inte var drabbade så har jag bara känt ilska, rentutav hat. Det pratas om att vi inte ska vara rädda, att vi ska fortsätta som vanligt. Att vi ska "knulla, knarka och dansa" så som vi alltid gjort. Allting för att de inte ska vinna.

Fan heller.

Fortsätta som vanligt, att leva ett liv med förvissad glädje och trygghet gör man först efter att man försäkrat sig om att man har gjort allt man kan för att skydda sin livsstil och det man håller kärt. Det går inte att skydda sig mot det omöjliga. Livet är skört och även om inte ondskans lakejer är aktiva så är existensens tillräckligt hotfull för att allting ska kunna slås i spillror när som helst. Ja, det är sant, men det är ingen giltig ursäkt för att låta bli att försvara sig och sitt på de sätt man kan. Innan man gjort det ska man inte skratta, dansa och njuta av livets jävla goda. Det finns ett jobb att göra först.

Det gör mig ursinnig att så få pratar om detta. Att inte allt fokus läggs på detta område istället för att kärleksbomba poliser och öppna stockholmare och allt vad det är. Så länge vi lever i ett samhälle och har ett system som aktivt hindrar oss från att ta de åtgärder var och en upplever att de behöver vidta för att höja sin säkerhet så är vi bara fåniga hycklare som utan att blinka vill tillåta sådant här hända igen och igen och igen.

Det är här det börjar bli klyschigt för mig, för ingenting väsentligt förändras av att allmänheten tillåts bära vapen i det offentliga eller säkra upp "gated communities" och allt det vara må - vi har fortfarande fienden mitt ibland oss, vi har fortfarande en överhet som vill montera ned allt som vår civilisation bygger på och det kommer inte längre kunna ändras inom rimlig tid - men själv hade jag inte varit lika känslomässigt instabil efter något sådant här om reaktionerna jag såg åtminstone hade handlat om att söka upp rätt principer, rätt väg framåt även om den är svår att gå på och vi kanske inte kommer klara av att ta oss ända fram.

Vi har inte ett öppet, fritt, samhälle. I mina ögon är vi inte ens i närheten av det. Vi har ett kidnappat samhälle vars fundament är satt i rejäl gungning och de flesta av oss har inte ens förmågan att se det. De flesta av svenskarna känner bara en chock över att deras liberala drömsamhälle inte har en förmåga att ge dem allt de drömmer om utan den minsta av motprestationer från deras sida. Det gör mig ursinnig, förbannad, förtvivlad, nästan gnisslande av hat. Ni har förstört mitt Sverige, ni har tvingat mig i exil och ni har inte ens förmåga att inse vad ni har gjort. Ert debila godhetsknarkande dödade en 11- åring i fredags och hon lär inte vara den sista som drabbas av det här.

Jag vill aldrig någonsin förlåta er, era förbannade kretiner.

P.S Vill rikta ett tack till människorna i bubb.la premium, hade jag inte kunnat ta del av era tankar och reflektioner så hade jag mått oerhört mycket sämre en helg som denna. Oerhört tacksam att ni finns.

Politisk korrekthet och klickraketer

Ojsan. 

Jag slängde iväg en avhyvling till mina gamla förebilder Filip och Fredrik angående det oerhört pinsamma grälet om Paolo Robertos sexskämt. Jag gjorde det mest för att få det ur världen och så att i alla fall någon fick påpekat offentligt hur märkligt det är att höra en sådan puritan attityd komma just ifrån dem, mycket större var inte min tanke med texten. Något hände dock och ett, tu, tre så var texten en av Frihetligts största klickraketer någonsin.

Först blev jag förvånad, men sen insåg jag att det starka gensvaret på texten i mycket beror på den tröttnad som finns därute i stugorna på just den här överlägsna attityden som kommer från alla typer av eliter. Folk har blivit less på deras apspel och världsfrånvända beteenden. När Filip hävdar att en fräckis på instagram i förlängningen leder till våldtäkt så är det uppenbart från alla att han på ett plan bara spelar teater. Ingen tror egentligen på det där och särskilt inte en veritabel snuskhummer som Filip. Det är godhetssignalering, en PK-markering och allting annat än något som ens är i närheten av att kunna kallas för ett genuint beteende.

PK och politisk korrekthet ja.

Den kritik jag kunde snappa upp i flödet byggde just på användandet av den termen. Någon kommentar ifrågasatte varför ett sådant ”brunt” ord användes av förment frihetliga personer och om vi begrep vad ordet egentligen kan tänkas stå för. Jag har själv faktiskt länge varit brydd över ordet. När jag först stötte på det så fanns det för mig en verkligt god aura över det. Det var ett begrepp som ville inkapsla en godhetssträvan i ens politiska åsikter, en vilja att gå en extra mil för sin nästa, ja att se sin nästa även på de platser där andra inte ser någonting alls. Att det sedan omvandlades till ett skällsord berodde på att ”rasister” och andra onda krafter ville förlöjliga denna hedervärda strävan när de själva inte ville ta sig an den.

Det är dock inte riktigt så. Politisk korrekthet och den svenska åsiktskorridoren bygger inte på några statiska, verkliga åsikter. Det är inte en given moral transformerad till en politisk ideologi. I så fall hade det gått att ta en diskussion med de människor som företräder hållningen, de hade kunnat hänvisa till böcker, tänkare eller en större tanketradition och vi hade kunnat diskutera dessa istället för ett diffust PK-begrepp.

Istället är politisk korrekthet en attityd, ett distinkt beteende som bygger på att ständigt ta hänsyn till vad andra tycker och tänker och hur de skulle se på en om man gör på det ena eller andra sättet. Att vara PK är att inte lita på sina egna värderingar, sin egen moral och värdet på sina egna åsikter i en sådan grad att allt man gör måste genomlysas och godkännas av andra innan det blir acceptabelt, även för en själv. Att vara PK är för de flesta människor att bli en ideologiserad hycklare. Man bottnar egentligen inte i det man försöker stå för öppet, men man känner sig tvungen eftersom det är viktigare att bli accepterad och omtyckt än att vara ärlig mot sig själv och det man egentligen vill stå för.

Det är därför det gör mig så väldigt glad att reaktionen blir så stark när någon pekar ut hur naken PK-eliten egentligen är. Alla ser tämligen enkelt  hur tunn deras moraliska fernissa är, men när det samtidigt är så vackert och viktigt att vara god på så är det lättare för de flesta att hålla tyst. Det är enklare att låta kändisarna lulla runt i sin godhetsbubbla ett tag till, de är ändå så pass berusade av sin egen viktighet att de inte skulle klara av att lyssna på kritiska röster.

Utanför bubblan så fortsätter verkligheten att fungera som den alltid gjort. Verkligheten kan inte vara PK eftersom hyckleri bestraffas stenhårt när det påträffas. Vill du vara god, vilket såklart är hedervärt, så är det viktigare att du ser till att agera som en god person än att du filar på ditt offentliga tyckande. Det är viktigare att du fokuserar på din egen person och vad du kan göra i din reella närhet än att basunera ut åsikter till halva världen, särskilt om de tvunget ska vara riktade mot hur någon annan lever sitt liv. Godhet, och alla andra ideal, är till för att förkroppsligas och dag för dag manifesteras av att man lever ut dem. Att ha dem som åsikter, särskilt när de är för svåra för en själv att leva ut, är enbart korkat och det är enbart människor indränkta i politisk korrekthet som skulle klara av att komma på tanken att göra på det viset.

Sådana människor som Filip och Fredrik, tydligen. 

Attack från Minkeby

Jag är lite fnittrig.

Bloggen har nämligen fått sig en rejäl salva från bloggen Arkitrav. Bloggens författare verkar ha ett rejält horn i sidan till Misesinstitutet och det må vara hänt, men det är en smula komiskt att avskyn mot sidan är såpass intensivt att han inte riktigt verkar ta in vilken sorts text han läser. En dialog om normalitet är ingen vanlig mises- artikel. Den publicerades här först och återpublicerades hos institutet enbart för att en av deras medarbetare uppskattade texten lite extra. Hos mig har posten taggen fiktion och är i grunden en ren skrivövning för att beskriva en specifik känsla som går att ha som nybliven libertarian. Argumentationen är inte menad att vara strikt rationell eller klartänkt utan känslobaserad och patosdriven, att dissikera den likt Arkitrav fått för sig är väl uppenbarligen fullt möjligt, men gör knappast texten någon vidare rättvisa.

Arkitrav visar genom hela sin argumentation att han inte har förstått vad det är han läser. Han påstår tillexempel att texten inte är en dialog utan en monolog. För all del, artikeln består av två repliker, varav den senare är betydligt längre än den första, dessutom är den största delen av konversationen inte utskriven, men det ändrar fortfarande inte textens karaktär. Det är en dialog, där en nybliven libertarian blir ställd mot väggen av en ignorant etatist och så att säga flippar ur. I det läget är det inte värt att vara "intellektuellt hederlig". Att diskutera med någon du inte delar fundamentala värden med är slöseri med tid. Du måste först få din motpart att förstå hur du ser världen och varför dina ideal ser ut som de gör. Jester vill säga att hans position är normal, om så han är den enda i kosmos som tycker och känner just som han gör. Textens tema är att normalitet inte handlar om majoritetstänk utan om riktighet. Om Sanning, om du så vill.

Om sosserier är normalt så vill jag inte vara normal. 

Komiskt nog visar Arkitrav sedan att han gott kan ta etatistens roll i dialogen när han påstår att Sverige skulle vara det fjärde minst korrupta landet i världen. Schack matt, ankor. Med någon som är så blind över hur Sveriges politiska och samhälleliga klimat är funtat så kan man inte ha en vettig diskussion. Arkitrav och jag lever inte i samma värld. Där han ser en prydlig byråkrati som följer sitt reglemente efter bästa förmåga ser jag en instutionaliserad korruption som kan vara långt värre än en öppen dito eftersom folk skattar den som något bra och samhällsbärande.

Utan sosserier, hur skulle vi klara av att vara svenska? 

Texten är inte tänkt att argumentera om statsskick hit eller statsskick dit. Jag vet att det är en skillnad mellan Sovjet och Sverige, att det finns fundamentala skillnader mellan monarkier och demokratier, eller vad du vill. Det är fullkomligt irrelevant eftersom alla stater bygger på att de bryter mot NAP. Texten vill mena att så fort du är okej med att systematiskt bryta mot NAP så har du ställt dig i samma position som massmördare och krigsherrar. Alla etatistiska handlingar befinner sig på samma sluttande plan och ja, det är en tillspetsad poäng, men om det är möjligt att ställa sig utanför det sluttande planet, varför ska man då inte göra det?

Jag menar inte på samhällsnivå, jag är fullt medveten om att mänskliga samhällen alltid kommer släpa med sig en statsstruktur i en eller annan form, men om vi som individer kan ta avstånd från våldet, tvånget och stölderna- är inte det att föredra och något att försöka uppmuntra? Vad är det som gör Arkitrav så hätsk och föraktfull mot Jesters om möjligt naiva, men genuint ärliga intention om att vilja bygga ett samhälle på annat än våld?

Ja, vad är det som gör etatismen så vacker, Arkitrav? Jag struntar i dina förnuftsargument, som du säkert har i mycken mängd, det jag vill att du ska berätta för mig är varför du älskar staten, såsom Jester älskar frihet och tanken på att leva i en värld utan statliga aggressioner på hans liv och egendom. 

Låt höra.