tisdag 22 november 2016

Jag vill inte vara anarkist

Jag vill inte vara anarkist.

Nej, jag hade mycket hellre varit en stabil vänsterback i blåvitt. En sådan som lojalt och slitstarkt sprungit meter upp och meter ner på leriga gräsmattor och förhatliga konstgräsplaner utan att knota det minsta. Säkert inte alltför skicklig, men med en sådan intensiv kämparanda att det hade täckt upp för tekniska brister och annat ovidkommande bös. Jag hade varit en sådan där person som inte hade brytt mig särdeles många vitten om det som händer utanför min sportbubbla av ändlösa löprundor och hjärndött snack om zonförsvar och vikten av att ”ta en match i taget”. Jag hade varit simpel, fokuserat på det som går att göra konkret och framförallt - min spontana reaktion på ordet politik hade varit att undra om det möjligen kan vara gott att äta tillsammans med lingonsylt.

Jag vill inte vara anarkist.

Nej, jag hade mycket hellre varit en av de där gitarrpojkarna i skolkorridorerna som sedan växer upp och blir en rödvinspimplande kulturarbetare på något fik i närheten av Majorna. Jag hade förbannat de kapitalistiska strukturerna och hängett mig åt det som är ”verkligt och betydelsefullt” på riktigt- då nämligen min gitarr och mina känslor tecknade i musik och ord. Jag hade kastat mig in i det kreativa arbetet och inte låtit något hindra mig för att kunna förverkliga mina rödskimrande drömmar. Sådär hade jag hållit på och inne i min vänsteristiska konstnärsbubbla så hade jag sluppit bry mig om det som händer utanför. Så länge jag fått mina kickar via musiken och mina goda, fina vänner inuti bubblan så hade allt varit utmärkt frid och fröjd.

Jag vill inte vara anarkist.

Nej, jag hade mycket hellre velat följa den studiemässiga mallen till punkt och pricka. Lugnt och ledigt tagit mig igenom alla måsten och absurda plikter som skolväsendet ålägger en för att kunna landa i någon trygg och härlig tjänst på något lika tryggt och härligt universitet inom något av alla de ämnen som fascinerade mig som liten. Väl där skulle jag kunna gräva ner mig i obskyrt trivsamma trivialiteter som ingen annan än jag och några andra dammiga entusiaster orkar bry sig om, tryggt och härligt omedveten om världen utanför och allt som nu råkar hända där. Jag skulle vara stolt över mitt yrke, stolt över att leva i ett samhälle som tar mina kunskaper på allvar och ser till att det går att ha ett stabilt leverne på att utforska mitt fält i grunden och på djupet. Mitt liv hade varit trivsamt.

Jag vill inte vara anarkist.

Nej, jag hade mycket hellre varit någon som brann för min tro på ett otvunget, ostukat sätt. Någon som hållit sig inom uppväxtens givna ramar för att han fann kort sagt fann dem enkla, logiska och fullkomligt välsignade. Jag hade velat anlägga ett stimorol- leende och klanderfritt klädd gå runt på stadens gator för att vittna om den enda sanna vägen för alla och envar. Jag skulle utstråla tålamod och frid och inte kunna bli uppretad, vilken vansinnig ateist som än kom i min väg. Fast och fullt försäkrad om att min sanning var den rätta och om jag bara älskade tillräckligt hårt så skulle varje hjärta öppnas – med bara tillräckligt mycket tålamod så… Allt annat i världen hade varit sekundärt och på min marsch mot himlen skulle jag knappt ha tid att en enda gång försöka se mig om för att undersöka vad som pågår runt omkring mig.

Jag vill inte vara anarkist.

Nej, jag hade mycket hellre varit en stabil familjefar i någon mysig förort. Levt ett stilla liv med barn och ett stabilt, trivsamt arbete i närheten. Inte gjort för många åthävor utan lugnt och tryggt se till att uppbära mina plikter som man, far, kollega och samhällsmedborgare. Med en mjuk, intensiv låga hade jag älskat min hustru och gjort allt jag kunnat för att få våra liv att flyta på framåt livets vilda ström. Jag skulle inte samla på mig för mycket förväntningar utan dag för dag inse att det meningsfulla i livet består av de få tillfällen när guldkorn hittas i ens dagliga gröt. Att hjortsadel inte kan vara på menyn varje dag utan att allting handlar om att steg för steg och en dag i taget få allting att bli så bra som det är möjligt. Jag hade inte haft för stora tankar om någonting utan bara följt det mönster jag ansett vara rimligt och sedan försökt att inte bry mig något mera. Livet behöver inte vara svårare än vad man gör det till, så att säga.

*

Nu blev det inte så. Av olika skäl stängdes varje dörr till en annan typ av liv där mina ursprungliga drömmar hade haft lättare att leva. Vissa dörrar fick jag inte ens lov att röra vid handtagen på, andra lyckades jag stänga själv efter ett antal mer eller mindre dåraktiga beslut, åter andra har stängts med eftertrycklig kraft av någon annan makt än min egen. Det må så vara. Jag har hamnat där jag är. Med ett liv jag inte bett om och med en väg framåt jag helst hade velat vara utan i en ideal värld och som jag inte vet vad den innehåller, men som ändå befinner sig kravfullt framför mig.

I den situationen har jag ett val. Jag kan antingen skrika och skräna, förbanna mörkret runtomkring mig, och i bitterhet för allt som ligger i ruiner hata allting som jag ser. Eller så kan jag sträcka på mig, inse att all makt över den plats jag är på nu och de resurser som nu är inkapslade i mig är min egen. Jag kan i varje stund välja livet även om ingenting i dess strukturer verkar vilja följa min önskningar. Jag kan välja att inte vara ett offer för alla dessa tärningsslag och de märkliga dörrar som visar sig för att sedan förbli stängda. Jag har alltid förmågan välja att vara min egen oavsett vad som händer och var jag än hamnar framöver. Det kan ingen gud, ingen kung och ingen uschlig, smutsig politiker någonsin ta ifrån mig.

Och det är därför som jag är anarkist. 


lördag 12 november 2016

Tankar om kultur

Konceptet kultur har blivit allt viktigare för mig att förstå på djupet. Det är ett begrepp som kan uttolkas på många olika sätt och som kan appliceras på lika många nivåer. Det är något som i breda drag definierar kontinenter och världsdelar gentemot varandra, men det är också något som mer specifikt kan användas för att särskilja små grupper av till synes homogena människor till unika enheter. Kultur ser jag som det slutresultat man får av att väga in sina värderingar, ideal, vanor och allt annat man som individ utgår från i sin vardag för att forma en livsstil och en karaktär som man sedan använder sig av för att navigera sig fram i en mänsklig förståelse av verkligheten. Ju fler människor som samverkar desto bredare kulturella drag formas efterhand, men det är fortfarande något som manifesteras och utvecklas så fort två människor bestämmer sig för att interagera med varandra.

Kulturen blir den kontext som vi som individer sätts in i för att kunna agera friktionsfritt i en verklighet där vi inte är ensamma om att vara viljedrivna aktörer. Om vi inte förstår den kultur och den kontext vi befinner vi oss i riskerar vi att ideligen göra ofördelaktiga misstag som i längden kan visa sig bli rejält kostsamma för oss. Om vi agerar i en kultur som är oss främmande, om vårt eget beteende inte resonerar med omgivningen så kommer vi i förlängningen bli rejält hämmade. Vi riskerar att hamna i en situation där vi inte längre kan röra oss i rädsla för att göra fel eller inte få de resultat vi önskar. För att kunna leva ett effektivt och harmoniskt liv behöver vi kunna vara i en miljö där vi känner oss hemma, där vi dels vet vad som gäller utan och innan och där vi själva uppskattar och kan gilla de normer och implicita regler som är uppsatta.

Människan är en diversifierad varelse. Genom tid och rum är en enskild människa inte den andre lik. Vi har alla en unik uppsättning förutsättningar, talanger och begränsningar som formar de platser och världar vi lever i. Olika platser och miljöer uppmuntrar olika typer av egenskaper och beteenden. Det går inte att sätta en universalformel på hur en människa och det samhälle hon lever i ska fungera och se ut utan människan får hela tiden anpassa sig efter det hon har för händer och det som hon möter i sin vardag. Med tiden formas extremt specifika kulturer världen över och även inom dessa större kulturer går det att hitta särskilda interna beteendemönster, subkulturer, som delar upp sig mot majoritetskulturen. För mig tycks det här vara något som är fullkomligt naturligt och organiskt. Personligen är jag inte särskilt intresserad av att diskutera raser och etniciteter, men det är mig ändå uppenbart att människan inte behöver anstränga sig för att bli olika gentemot varandra. Vi skiljer oss åt, vi markerar våra skillnader och är stolta över dem, och detta inte för att vi är drivna av en destruktiv impuls utan för att det får oss att må bra. Att en värld uppdelad i ett myller av skiftande kulturella miljöer resonerar med den unika karaktär varje enskild individ präglas av tycks mig inte osannolik eller konstig alls.

Däremot är det en hållning som modernitetens ideal förfäktar. Moderniteten verkar avsky att människan är en varelse som inte går att kategorisera i ett enda gemensamt fack. Moderniteten avskyr varje tanke på ras, etnicitet, kön, varje form av barriär som inte gör varje individ utbytbar mot en annan. Enligt moderniteten så kan det bara finnas en uppsättning värderingar, ideal och levnadsvanor som går att se som goda. Om någon skulle få för sig att hävda annorlunda eller försöka leva ett liv som går utanför den järnhårda fyrkant som modernitetens kulturella ingenjörer ställt upp så är man inte längre att se som en äkta människa. En människa kan enligt denna världssyn bara vara en varelse som stämmer in på exakt den kategorisering som de själva formulerat. Alla människor är lika värda som det heter. Hur skulle det någonsin gå ihop om människor betedde sig fundamentalt olika gentemot varandra och dessutom hävdar att de trivs med dessa skillnader?  Det måste uppenbart vara en lögn.

Vänstern av idag har sväljt detta perspektiv med hull och hår. Vad jag kan förstå så är all politisk diskurs från deras håll präglat av ett intensivt hat mot skillnader. Ja, de driver detta hat utifrån en uttalad vilja att bry sig om diverse minoritetsgrupper i samhället, men de hyser ingen ambition om att få dessa grupper att blomstra på sitt eget sätt eller via sina egna förutsättningar. Nej, istället är målet att de ska erövra de fält som innehas av ”majoriteten” och på ett eller annat sätt bli exakt som dem. Skillnaderna ska utrotas, allting ska bli samma, likadant och alla alternativa kulturer ska dö. Inget i världen ska finnas utan det som har bestämts att vara det Enda, Sanna, Goda.

Jag skräms av det här. Intensivt. Min kärlek till människan och min fascination inför allt hon tar sig för har sin grund i att hon aldrig blir repetitiv. Hon lyckas alltid hitta sätt att göra sig själv unik och varje levnadsöde man möter har potential att vara en hel värld i sig själv. Människan är, i sin egen natur, ofantligt spännande. Hon behöver inga förbättringar, inga politiska projekt för att omformas till en bättre varelse. Hon duger i sanning som hon är. Modernitetens vilja att göra alla människor till samstämmiga robotar, där det inte ska gå att skilja den ena från en annan är en extremt anti- humanistisk ambition som har sin rot i ett rent hat mot allt som inte går att förstå från ens egna smala horisont.

Mänskliga samhällen behöver inte smältas samman för att kunna leva i en ömsesidig harmoni med varandra. För att bli en god och tolerant varelse är det inte nödvändigt att omfamna en kulturell kontext man inte förstår sig på eller har svårt att resonera med. Det krävs inte att vi offrar det som vi älskar och får oss att må bra för att försöka vinna ett samförstånd vi i det läget inte ens kan använda oss av på något meningsfullt sätt. Libertarianer har länge pratat om gränser som något negativt och som är viktigt att bryta ner, men jag har mer och mer kommit till insikten att alla de mängder av gränser som existerar i människans verklighetsuppfattning finns där för att vi vill ha dem, för att de gör oss gott. De gör oss till dem vi är och för oss att förstå vår egen roll gentemot de större sammanhang vi möter. En gränslös värld är en osynlig värld, i en gränslös värld försvinner också allt vi själva vill värdera högre än något annat.

Jag vill verkligen inte ha en sådan värld.