Vad jag pratar om när jag pratar om mig själv..

Min månad som fulltids-frihetsaktivist närmar sig sitt slut. På det stora hela vill jag säga att jag är nöjd. Det har som väntat varit en utmaning att försöka formera en självdisciplin och en inre motivation för varje dag, men jag har ändå lyckats uppnå mina mål. Min diktdepå är lika välfylld som när september började, de flesta av dem finns inspelade och den här bloggen har inte försvunnit in i en dammig vrå av skrivkramp och allmän tveksamhet inför att få ut mina brådmogna tankevindlingar i text.

Ja, faktum är att just hur detta bloggprojekt är nog det som jag är mest stolt över. I princip alla de större funderingar jag ältat under dessa första år som frihetlig har jag lyckats formulera på ett sätt som folk faktiskt tycks läsa och i någon mån också uppskatta. Över 5000 träffar på knappa två månader och för någon som för två år sen knappt visste någonting om någonting så känns det tämligen förunderligt. Tack för det, alla som läst och särskilt till er som bubblat bloggen då och då.

Skriver den här texten inte bara för att få klappa mig själv på axeln utan också för att i förväg meddela att bloggen är på väg in i en annan fas. De större utläggningarna är helt enkelt klara och hellre än att jag riskerar att upprepa mig i en ansträngning att hålla uppe någon sorts publiceringstakt så behöver jag möjligen ta lite tid för att försöka staka ut en ny riktning för bloggens framtida karaktär. Kanske bloggen går in för tidig vintervila, kanske kommer det ut ett nytt, riktigt, inlägg imorgon. Jag vet inte, men innan någon får för sig att fråga så kändes det bäst att få det sagt.

Vad gäller min övriga verksamhet så är det svårt att riktigt veta hur ett resultat det går att känna sig stolt över egentligen ser ut. Poesin jag sysslar med är som den är, och som amatör i ursprunglig bemärkelse så skriver jag den alltid för min skull och endast min. Vilka och hur många som uppskattar den är mig oviktigt, om någon skulle tycka att det är skräp eller humbug bekommer mig inte eftersom jag aldrig skulle publicera något som jag inte själv tycker, i brist på bättre ord, är asbra. Om någon eventuellt inte ser det så är det denne någon det är fel på snarare än texten i sig.

Däremot är anledningen till att jag sysslar med kreativitet i hög grad att få till ett slags mellanmänskligt möte. Jag vet att allt jag själv producerar är en reaktion på sådant jag själv konsumerat och fått ut någon glädje av och mitt mål med poesin och liknande är i allra första hand att om möjligt själv ge vidare något som andra sedan kan reagera vidare på. Att få skapa någonting som startar igång en puls, en energi som ger helt andra resultat än vad jag själv har möjlighet att förutsäga. På så sätt är det en relativt frustrerande period såhär i inledningen av mitt projekt där det enda jag kan registrera är ett antal likes här och var. Förutom ett antal fantastiska livgivare (som man kan bli på www.patreon.com/simongustafsson btw..) och personer som i klartext berättat att de uppskattar vad jag gör, så är det svårt att värja sig från känslan att för de flesta är mitt projekt någonting som går dem helt förbi. Kanske som någonting alltför obegripligt och förvirrande, eller bara alltför ambitiöst konstigt för att ens orka bry sig om. Svårt att veta med tystnad så ska undvika att spekulera.

Eller klaga. Alla projekt startar i en uppförsbacke och mången är de kreativa personer som fått arbeta som i blindo större delen av sina karriärer. Jag vet att det finns mycket jobb kvar att göra för att det här ska bli någonting som folk inte kan undvika att märka av och även om jag är stolt och glad för det jag redan lyckats producera, så vill jag minst lika mycket se fram emot det som finns kvar att göra i framtiden. Vad det än nu råkar vara.

Nåväl. Nog med navelskådande. Jag hoppas att bloggen inte ska få vila alltför länge och så får ni se till att fortsätta skapa anarki också utan mina textdrapor. 

Tankar om vetenskap

Jag är ingen vetenskapsman. Det fanns en tid, vad jag förstår, när det inte existerade någon uppdelning mellan filosofer och så kallade naturvetare. En tid när de som var intresserade av kunskap såg det som något naturligt att försöka hantera alla fält som fanns till hands. Var man skicklig nog så var det inte heller omöjligt att också bemästra en rad av dessa fält. Idag, när världens samlade kunskap kräver över 7000 volymer och inte ens det kan sägas vara heltäckande, så har det blivit mer nödvändigt med arbetsdelning för de som aspirerar på att vara intellektuella och filosofin, teologin och naturvetenskapen kan sägas ha gått skilda vägar. Inte för att säga att de är ute efter att konkurrera med varandra, men utövarna i respektive avdelning tenderar att behöva, så att säga, välja sida. Konkurrensen må inte vara uttalad, men likväl tycks den finnas där.

Nej, jag är ingen vetenskapsman och sett utifrån så tycks det mig som att hela det vetenskapliga perspektivet på något sätt har växt över sin egen förmåga. Förstå mig rätt nu, vetenskap är en utmärkt metod för att göra diverse saker så tillämpbara som möjligt. Ge ett uppdrag eller ställ en fråga till vetenskapen och den vetenskapliga processen kommer förr eller senare se till att formulera ett svar på hur du så optimalt som möjligt ska utföra det som du nu vill göra. Så långt allt väl, men det här är ingenting som går att bygga en världsbild på. Ja, faktum är att för att ens kunna ställa en fråga eller ha en vilja till att utföra ett uppdrag så behövs en världsbild som redan är så intakt och koherent att det är möjligt att förvänta sig ett svar från den vetenskapliga processen som överhuvudtaget går att tillämpa. Vetenskapen är ett verktyg som går att använda först när vi vet vilka vi är och vad det är som vi önskar optimera. Utan språk så går det varken att ställa frågor eller förstå ett svar. Utan startpunkt så går det inte att ta sig vidare.

Idag upplever jag det som att tidsandan gått all in på vetenskapens förmågor och perspektiv. Allting utgår och bedöms efter så kallat vetenskapliga kriterier. Man älskar optimering och känslan av att vi hela tiden tar oss vidare, fram emot en större och starkare förståelse av världen och hur vi bäst lever våra liv här på jorden. Samtidigt känns det som att vi glömmer värdet eller ens behovet av begreppet sanning. Ja, man är så pass förtjust i vetenskapens förmåga att ständigt bryta ny mark att det är som att denna markbrytning i sig självt definierar vad som är sant. Det behövs inte längre någon förförståelse av världen eller existensens strukturer; naturvetenskapen säger ju svart på vitt hur det förhåller sig och det är bara för oss enkla själar att rätta oss därefter. Att tro på något som inte kan genomgå en vetenskaplig granskning, att hålla något för givet som inte kan studeras under lupp eller brytas i bitar i ett laboratorium reduceras till en primitiv vidskepelse som för varje nytt innevarande år blir allt mer obegripligt att någon ids hålla fast vid.

Till slut misstänker jag att vi hamnar i ett tillstånd, om vi inte redan är där, där något som sanning inte längre bara är redundant och tämligen onödigt utan också något som frankt är i vägen. Våra egen känsla om hur världen bör se ut blir så pass viktig att det inte spelar någon roll vad verkligheten och de vetenskapliga resultaten egentligen säger. Att vår egen, outtalade och kanske även omedvetna, världsbild är så mycket viktigare att vetenskapens svar formas om till att utan undantag bekräfta det som vi själva redan ville veta. Vetenskapens perspektiv görs så stort att det i princip görs till ett cirkelresonemang som tar oss tillbaka dit vi började, till platsen där vi på barnsligt manér redan vet hur världen måste och behöver fungera.

Återigen, förstå mig rätt. Jag vill inte prata om den typ av vetenskaplig verksamhet som vet vad den vill uppnå och har klart för sig varför den är satt i funktion. Vetenskap som verktyg är återigen ett utmärkt sätt att hämta in och optimera kunskap för allsköns tänkbara ändamål. Vet du att du vill försöka ta dig till månen så kommer en vetenskaplig metod garantera dig det bästa tillgängliga sättet för dig att ta dig dit. Det jag stör mig på är när vetenskapen förvandlas till ett system där inget annat får lov att existera som komplement. Om vi inte ens vet att månen existerar så kommer vetenskapen aldrig klara av att ta oss dithän. Om vi skulle ha fundamentala skäl för att vilja vägra acceptera månens existens så skulle det inte ens hjälpa att släpa upp oss dit, bevisen skulle inte förmå oss att ändra åsikt i vilket fall som helst. Än en gång: vetenskapen ger oss bara svaren, den har inget som helst intresse av att hjälpa till med att ställa frågorna.

I ett samhälle som dag för dag blir alltmer ointresserat av att försöka hantera någonting av djup eller svårtillgänglighet så blir det också allt svårare att överhuvudtaget ta till sig vad vetenskap kan innebära för oss. Jag vet att de flesta moderna människor inte längre förstår religion eller hur en andlig världsbild ser ut. Att man tror att religiositet just innebär enbart vidskepelse och irrationalitet. Att ifall vi inte hade kastat av oss oket från dessa föråldrade världsbilder så hade vi aldrig klarat av att ta oss in till den så sprudlande och fria tid som vi lever i idag. Samtidigt, när vi är på väg att gemensamt förlora all form av kontext kring de mekanismer som ger oss välstånd och förmåga till självständighet från såväl natur som eventuell skapare så undrar jag just om vi inte långsamt är på väg att förstå vad det är för något som vi har slängt bort.

 Jag säger inte att utan gudstro så är man dömd till att bli en förvirrad själ som inte kan förstå en vetenskaplig analys, men mitt starkaste skäl för en tro på Gud och att hänge mig åt en andlig dimension är just vikten av kontext, av sammanhang. I trons värld så klarar jag av att placera mig i en position som förmår mig att ta till vara på de svar som kommer från vetenskapens fält. Oavsett vad de säger eller innebär - det är inte min värld som skildras och det är inte jag som individ som ska tillfredsställas utan det är Guds skapelse vi studerar och genom att förstå mer av den värld han satt mig i så förstår jag också mer av Honom. Och även, till sist, också om mig själv och vad just jag har för möjligheter att agera ut mina egna önskningar.

Det jag önskar är inte att vi lägger mindre vikt vid naturvetenskap, teknologi, naturalistiska studier av människan och hennes villkor utan snarare att vi mäktar med att förstå att vi behöver klarlägga betydligt mer grundläggande saker innan vi låter vetenskapen förklara vad det är vi ser omkring oss. Dessa verktyg, de vi kan undersöka sanningar med som inte nödvändigtvis lägger sig tillrätta under ett mikroskop, har vi nästan helt lyckats slänga bort och även om vi skulle försöka använda dem så är det inte säkert att vi förstår hur de ska skötas. Jag har ingen anledning att uppmana någon till någonting och jag har själv inga särskilt bra svar för någon annan än mig själv hur man nu ska ta sig vidare varifrån vi nu råkar befinna oss...

Jag antar att det enda jag ville göra var att förklara varför jag inte är någon vetenskapsman.  

Ett försök till tal om kön

Min samtid tycker om att diskutera genus. Vår sexualitet och könstillhörighet dissekeras och vänds på ständigt och jämt. Dessa grundläggande identiteter används som utgångspunkt för allsköns världsuppfattningar och ideologier. Under större delen av mina vuxna år har det här varit en viktig, ack så viktig fråga och jag har som person av manligt kön känt mig uppmanad att förklara och försvara mitt själva existensberättigande. Att ge uttryck för att det finns en skillnad mellan könen och att denna skillnad kan vara sympatisk och till gagn för oss alla har varit en åsikt som det inte riktigt funnits plats för. Den har varit för föråldrad, för inkompatibel med idealen om demokrati och jämställdhet, kort sagt för farlig.

Jag skriver inte det här för att försöka beskriva mig som offer för ett samhälle där en ung vit man ses som något av det farligaste och mest osympatiska som existerar. Jag skriver denna fundering för att jag tycker att hela diskussionen om kön och sexualitet ter sig så pass förvirrad, så pass världsfrånvänd att jag själv undrar vad som egentligen är sant under alla dessa ideologiska slagord och förhoppningar om att kunna förändra världen till sin egen lilla lekplats. Finns det något som kan vara allmängiltigt under alla subjektiva tyckanden?

Från min horisont så känns det uppenbart att det vi ser som manligt respektive kvinnligt onekligen är sociala konstruktioner, något som är föränderligt från samhälle till samhälle och som kan skifta över tid lika lätt som ingenting. Färgen rosa är kvinnlig idag, men var manlig igår. Att hantera hästar var en manlig syssla igår, men tenderar att vara kvinnligt associerad idag. Att låsa fast vad vi associerar som manligt och kvinnligt in i odiskutabla könsnormer är att riskera att göra ett onödigt misstag. I det begränsade perspektivet är det förståeligt att fullständig jämlikhet är ett prioriterat ideal. Varför släpa runt på inbillade fyrkanter i samhället som bara riskerar att förstöra för enskilda individer som bryter mot föreställningarna?

Däremot känner jag att det som missas i diskussionerna gång efter annan är diskussionen om vad som är maskulint kontra feminint. Dessa adjektiv är något annat än manligt/kvinnligt. Där de senare verkligen kan ses som något föränderligt och arbiträrt så är de förra något som mera försöker beskriva det som i någon mån är beständigt, för oss som individer liksom för människan som helhet. Jag vet inte ens om det finns några egenskaper som kan beskrivas som entydigt maskulina eller feminina, men det är inte heller det som jag skulle säga är det verkligt intressanta.

Som jag ser det är maskulint/feminint begrepp som inte ska appliceras på en yttre värld utan istället något som kan användas som perspektiv för individen själv. En plattform att utgå ifrån när man bygger upp sin identitet. Alla individer bär med sig denna dualitet och det finns ingenting som säger att någon ska omfamna enbart den ena eller den andra aspekten. Tvärtom, en sund identitet behöver kunna förstå sig på hur man relaterar till båda sidorna för att fullt ut förstå hur man egentligen fungerar. Däremot ser jag det som givet att män relaterar instinktivt till det maskulina och respektive för kvinnor mot det feminina. För att kunna bottna i vem jag egentligen är kan det vara den mest centrala frågan att bena ut – för egen del; på vilket sätt är just jag man?

När vi som samhälle förnekar att denna dualism överhuvudtaget existerar, när vi gör allting likadant och likvärdigt utan möjlighet att välja någon allmängiltig riktning eller kristallisera ut några nyanser så misstänker jag att vi gör oss, och naturligtvis särskilt ungdomar, en rejäl otjänst. Jag vill inte på något sätt uttala mig om vad som exakt är maskulint eller feminint, men när vi som samhälle och kultur inte ens har ett fungerande samtal om vad dessa begrepp innebär och vad skillnaden mellan könen kan tänkas ha för konsekvenser så gör vi bara allting så oändligt förvirrat. Vi ser skillnaderna varje dag, nyhetsflödet liksom våra vardagliga interaktioner pekar mot det på olika sätt hela tiden, men om vi skulle söka information om hur man bäst hanterar dessa fenomen så riskerar man mötas av en öronbedövande tystnad. Vi vägrar prata om dessa frågor så intensivt att vi snart inte kan göra det och konsekvenserna av det upplever jag som ödesdigra.

Jag är lekman, men det tycks mig som om epidemin av förvirringen kring könstillhörighet och sexualitet grundar sig i en hjälplöshet i att navigera sig fram till någon form av vuxen identitet. En ungdom behöver vägvisare och lärare för att förstå sig på vad som finns inom en själv. Utan en stadig verklighetsuppfattning, utan en övergripande berättelse (mytologi) som på ett tydligt sätt illustrerar hur verkligheten är beskaffad utöver vår egen subjektiva uppfattning så är det så oändligt mycket lättare att gå vilse. Att stranda i en vanföreställning som inte gör en lycklig och som inte heller förmår vara grund för ett sunt liv. Vårt samhälle väljer istället att uppmuntra dessa unga, förvirrade gissningar och gör dem till giltiga och sanna. I all välmening, möjligen, men det är fortfarandet ett grovt lurendrejeri. Vi har blivit så rädda för en verklighet som kanske visst gör skillnad på män och kvinnor, som kanske visst graderar beteenden i bra eller dåliga, önskvärda eller destruktiva att vi istället blundar och hoppas att ett ljuvt utopia där alla våra barndomsdrömmar slår in kanske får lov att vara sant i alla fall. Om vi bara ljuger för oss själva lite, lite till.

Nej, jag vet verkligen inte. I ett samhälleligt perspektiv kanske jag bara svamlar om sådant som är för stort för en enkel person som mig att begripa, men det jag faktiskt vet är att när jag på egen hand börjat utforska dessa begrepp så hände någonting. När jag faktiskt insåg att jag som man behöver erövra min maskulinitet för att kunna fungera optimalt så har saker så smått börjat att förändras. Jag har kunnat bli mer självsäker, jag har kunnat bottna mer i min egen självkänsla. Att få lov att diskriminera, att säga att dessa egenskaper är jag primärt inte för att istället omfamna sådant som i vår infantiliserade samtids ögon ses som, i jämställdhetens namn, farligt eller olämpligt är en befrielse. Det handlar inte om att göra sig till en stereotypiserad form av macho-man utan snarare så mycket mer om att öppna upp sig för en verklighet som vägrar acceptera att allting kan sägas vara likvärdigt och bestående av samma gråa, intetsägande smet oavsett vad det är man tittar på. Att ett steg i taget öppna upp de givna fyrkanterna och skåda anarkins värld där under.

Hur den än ser ut.

För fred och frihet

När jag blev introducerad till libertarianismen så trodde jag först att ideologin gick ut på att hitta strategier för att minimera våldet i samhället så mycket som möjligt. Samhället skulle vara en harmonisk plats där ingen, eller åtminstone så få som det bara är möjligt, riskerade att bli rånad, misshandlad eller mördad. Helst skulle ingen heller lida fysisk nöd på något annat sätt heller. Via marknaden och allt tätare samarbete på global och lokal skala så skulle livskvalitén höjas i en sådan utsträckning att våldsamma lösningar på diverse mänskliga problem i sinom tid blev helt obsoleta. Jag tänkte mig att idén var att frihet ideligen leder till så pass goda konsekvenser att människan till slut upphör med sina primitiva dumheter och blir till en ny sorts varelse. Det enda som stod i vägen var abstraktionen staten som höll oss kvar i en träldom som otvivelaktigt tillhörde det förflutna. Om vi bara kunde få tillräckligt många att förstå att statsmaskineriet måste röjas undan en gång för alla så skulle vi kunna börja rusa mot en tillvaro som vore fridfull, välmående och näst intill kliniskt fri från allt vad våld heter…

Sen kom en viss Steven Pinker och hävdade att framväxten av våra moderna stater successivt minskat mängden våld i samhället. Genom att en stark, central aktör tar en monopolstatus på våldsutövande så minskar viljan för övriga i samhället att bruka våld i vardagen. Istället försöker man i möjligaste mån gå till denna centrala institution för att lösa sina mer svårlösta problem på officiell och steg för steg så blir samhället mer förnuftigt, mer civiliserat och med statens säkra hand betydligt mindre fastlåsta i gamla, primitiva djungellagar. Nu läste jag aldrig The better angels of our nature och jag ger säkert en alltför förenklad bild av vad bokens tes egentligen säger, liksom att det säkert kan diskuteras om den ens håller skott vid en närmare granskning, men bara själva debatten kring det Pinker påstod fick mig att börja fundera mer grundläggande på vad libertarianism egentligen handlade om..

Det jag kom fram till var att även om ett våldsfritt samhälle förvisso är något positivt, i det perspektivet är jag glad för att jag inte levar i ett mer hårdfört och brutalt förflutet, så är det inte på något sätt ett slutmål för den libertarianska visionen. Det libertarianismen siktar på är inte ett samhälle helt förutan våld. En sådan önskan skulle oundvikligen reduceras till en utopisk tanke tämligen omedelbart, utan istället ett samhälle som förmås leva i fred och frihet och där en naturlig harmoni får råda. Fred och frihet är begrepp som är beroende av varandra, det går inte att förminska eller förlora det ena utan att lika mycket begränsa eller förlora det andra. En samhällsordning där deltagarnas frihet respekteras fullt ut kommer också vara fredligt. Ett samhälle som uppehåller fred behöver också bestå av fullt fria individer. Fysiskt våld är ingen bra parameter på varken hur frihetligt eller fredligt ett samhälle är. En grupp slavar som hålls under ett strikt styre kan ha ett minimum av våld. Om ordningen är så pass strängt kontrollerad och styrd att ingen vågar göra uppror eller ens missköta sig för att riskera bestraffning så behöver det inte utövas något fysiskt våld alls. Är slavarna fria för det? Skulle ett helt samhälle bestående av slavar kunna beskrivas som just fredligt? Jag är skeptisk.

Om ett samhälle, litet eller stort, är i harmoni och balans så är det aggressioner som saknas. En grupp vänner behöver inte tvinga eller hota varandra för att kunna uppehålla sitt umgänge. Deltagarna i en kampsortsklubb kan utöva hur mycket fysiskt våld som helst mot varandra utan att därför hysa någon fientlighet gentemot någon i gruppen. Om vi enbart ser till parametern fysiskt våld så säger det oss nära nog ingenting om hur det samhälle vi studerar egentligen ser ut.

Vårt moderna samhälle har inte särskilt mycket våld sett ur ett historiskt perspektiv, det må säkert stämma, men det vi istället har är en ordning som bygger på sträng kontroll och ovillkorlig underkastelse. Många säger också att vi är beroende av denna kontroll för att inte falla in i ett tillstånd av konstant kaos och oordning. Vi undviker bara djungeln och det okontrollerade våldet genom att aktivt se till att samtliga deltagare i gemenskapen håller sig i skinnet och inlemmar sig i den ordning som vi för tillfället valt som optimal. Individers enskilda frihet är alldeles för farlig och riskabel för att kunna tolereras i någon större utsträckning och därför måste den tämjas och stävjas så att gruppen inte riskerar att känna sig hotad. Ja, vi ser inga problem med att jaga och slå ner beteenden som varken berör eller hotar någon annan personligen, men som känns farliga eller som kan uppskattas som skadliga för de individer som själva valt att göra vad som nu anses vara tabu för gruppen som helhet.

Det absolut värsta med allt det här är att denna kontroll och maktutövning inte längre behöver komma ovanifrån, från någon överlägsen aktör som medvetet utövar ett förtryck för att kunna säkerställa en långsiktig maktposition. Det behövs inte ens någon slavägare som behöver utöva ett ansträngande förtryck, utan gruppen som helhet hjälper så gärna till. Vårt samhälle har blivit så beroende av känslan av kontroll att vi gladeligen uppehåller konstruerade konflikter och bevakar våra medmänniskor så att de inte viker av, bort från fyrkanterna. Förtrycket behöver inte längre forceras på oss med våld utan vi lägger oket på våra axlar utan minsta knot eller jämmer.

Vi lever inte i ett fritt samhälle. Individens naturliga rättigheter är ett skämt, eller som bäst någonting som ges till oss på nåder och som närsomhelst kan dras tillbaka om nöden så kräver eller omständigheterna skulle ändras. Vi lever därför inte heller i ett fredligt samhälle. Det sägs ibland att Sverige inte varit i krig på över 200 år, men jag undrar jag. Det jag ser är ett land och en gemenskap som är splittrat i ständiga konflikter, människor som oupphörligen försöker bevaka och utöka sina intressen på sina medmänniskors bekostnad. Och allting sker öppet, i demokratins anda så att säga frivilligt och väldigt få vill ha det på något annat sätt. Att ständigt vara i kontroll över andra och själv behöva kontrolleras av någon annan kallar man för frihet. Att vara i ett konstant tillstånd av aggression mot alla som ser världen annorlunda eller önskar en alternativ livsstil för sig själv och sitt närsamhälle kallar man för fred. Så länge ingen hederlig person äger ett skjutvapen eller på något anat sätt antyder att hon skulle kunna använda våld för att försvara sig själv och sin egendom så anser man sig leva i ett harmoniskt och välmående samhälle, oavsett vad som händer bortom plattityderna. Så länge Staten säger att fred och frihet råder så vill ingen vara något annat än nöjd.

Allt det här är falskt. Det måste vara det. Freden och friheten beror inte på om en enskild stat befinner sig i ett tillstånd av krig eller inte. Freden och friheten existerar på en mycket mer lokal, ja individuell, nivå. Om någon kommer till mig med batonger och gevär för att jag brutit mot någon regel denna person håller för giltig i sitt huvud så har freden upphört och min frihet tagits ifrån mig redan där. Ett samhälle som inbillar sig att det är fredligt, fritt och ”demokratiskt” när det samtidigt för krig och utövar våld mot alla de individer som de anser bryter mot deras uppdiktade regler blundar för sanningen om att de inte har en aning om hur en gemenskap i harmoni egentligen ser ut. De har blivit så beroende av kontrollen och makten att de har glömt hur fred och frihet egentligen smakar. De går miste om så mycket och de vet inte ens om det.

Jag kan inte hjälpa att tycka att det är så oerhört sorgligt. 

Att vara en ovän till staten eller inte..

Jag är egentligen inte emot staten. Nej, på riktigt nu. Jag har en god förståelse inför varför människor söker sig till kollektiva sammanhang, varför de underkastar sig översåtar och inlemmar sig i hierarkier. Jag förstår varför mänskliga sammanhang oundvikligen bygger upp maktstrukturerna och fundamenten för att stater ska kunna bli möjliga. Jag förstår allt det där. Vissa saker sköts bäst gemensamt, no man is an island, äganderätt är en social konstruktion och allt vad det kan vara. Jag förstår det verkligen. Att vara kollektivist och även etatist är djupt mänskligt och vi är som människor oundvikligen en begränsad organism med vissa givna förutsättningar. Det är lätt att i filosofin att sväva ut i abstraktioner och bygga ut ideal och principer som inte har någon bäring i människans natur. Som anarkokapitalist är jag en drömmare med tveksam verklighetsanknytning. Jag fattar.

Det jag är emot är inte staten i sig själv. Inte heller längtan till makt, lusten efter våld eller suget att idka kontroll över sina medmänniskor. Vi är sådana, det ingår i vårt öde som människor att hantera den typen av frestelser liksom att bekämpa och undvika de som redan fallit för dem. Det jag har svårt för, det som får det att vrida i mig av ilska och kallna av fasa, är den anonymitet som vårt samhälle och statsform lyckats skapa. Att vår moderna värld är så abstrakt, så urbota osynlig.

 

Nästan allt som våra offentliga samtal och debatter går ut på idag är ett käbbel om hur vi bör definiera vissa begrepp eller relatera till diverse abstraktioner. Det är så oerhört lite som går att ta på, finns i princip ingenting som går att ha som axiom och grundprincip när två perspektiv försöker mötas i en diskussion. Vår värld flyter utan någon konstant punkt att fixera på och emellanåt känner man sig som en galning för att så få är att beredda att erkänna att det är så det ser ut.

Jag tror att det till allra största del beror på storleken av våra samhällen. Alla argument för varför en stat behövs eller fyller en funktion må ha sina poänger, men när de appliceras på miljonbefolkningar eller ens i storlekar av våra svenska storstäder blir de genast absurda och perversa. Jag känner ingen av dessa svenskar som ideligen figurerar i debatten. Jag relaterar till flyktingfrågorna och alla andra svenska kriser som om de lika gärna kunde äga rum i en avlägsen galax. De berör mig inte för de finns inte i min egen sfär. Och även om jag hade upplevt något av ämnena som diskuteras på första parkett så hade det inte berört mig hur någon som inte deltagit i samma situation tycker att den ska lösas. Allting som är av vikt i våra liv tas upp till en metanivå där aktörerna och beslutsfattarna bara är fantasifigurer, fiktiva karaktärer. Varför ska jag relatera till en statsminister jag aldrig träffat, 349 beslutsfattare vars namn jag aldrig hört och inte kan få mig för att bry mig om? Tronpretendenterna i Game of Thrones är mer verkliga personer än de maktkåta nissarna i partiernas undervegetationer. Frank Underwood är en mer sympatisk och lättrelaterad figur än den mest välkammade partiledaren av idag.

Det här är inte ledarskap, det här är inte social gemenskap, det här är inte en funktionell institution för rättvisa och hämnd. Staterna av idag är inte längre någonting skapat för människor. Jag säger det här för att jag så sakteliga lärt mig av egen erfarenhet hur det egentligen borde se ut, hur det hade kunnat vara.

Jag är, som ni numera känner till, engagerad i bubb.la- projektet och deras vida verksamheter. I det projektet, som startats och ägs av Martin Eriksson och Sofia Arkestål, så råder en mycket öppen stämning. Alla som har en idé och ett driv ges en chans att visa vad dem går för, deras bra idéer plockas upp och deras engagemang tas till vara på. Vad det än gäller, små eller stora ämnen, så går det att bolla det med Martin eller Sofia och kunna räkna med att få ett svar eller en reflektion. Projektet har ett mål och en mening och styrs framåt av Martin och Sofia. Med annorlunda terminologi så är det ingen tvekan om dessa två är regenter över det digitala rike som bubb.la-världen innebär.

Det betyder nu inte att allt är tjo och tjim konstant. De deltagare som inte håller måttet eller på olika sätt visat sig vara inkompatibla med de värderingar som projektet vilar på och drivs av (..värdegrunden..) sparkas ut ur projektets kärna och närstående rörelser kan till och med ibland göras till en mild form av fiender. Ett konstaterande om att just så ska vi inom projektet inte bli. En social gemenskap är inte nödvändigtvis en konstant kramgrupp, den är också när den är sund en hierarkisk ordning där deltagarna i viss mån konkurrerar om att nå de mest fördelaktiga positionerna och där de vet vad som väntar om man skulle få för sig att bryta gruppens regler och tabun. Poängen med någonting som bubb.la är att i sådana projekt så finns det en rak kommunicerad öppenhet med vad gruppen syftar till och handlar om. Förstår du inte vad vi är för någonting så ska du inte heller vara med.

Vad är Sverige för något i det sammanhanget? Sverige är en grupptillhörighet och en identitet som inte har några ägare. Det finns ingen institution eller person som slutgiltigt kan avgöra vad som är svenskt respektive osvenskt. Vill du vara en engagerad medlem av den svenska gruppen så finns det inget givet sätt för dig vad du ska göra för att avancera och få den respekt du efterlängtar. Den enes fosterlandshjälte är den andras rasist, den enes varma humanist är den andres cuck. Sverige är alltför stort, konstlat och abstrakt fenomen att samlas kring för att bli annat än en obekväm, märklig och till sist destruktiv gemenskap. En gemenskap som du därtill inte får lov att lämna. Om man händelsevis skulle tröttna på bubb.la och vad som händer där är det bara att avbryta sitt engagemang, ta sitt pick och pack och sluta vara med. Hur gör man det med den svenska gemenskapen om man nu inte vill flytta till Somalia det första man gör? Svenskheten är en konstruerad grupptillhörighet uppehållen med hjälp av tvång. Perfekt jordmån för en sund, harmonisk och stimulerande gemenskap. Verkligen.

Det är inte till nationalstaterna vi kan gå för att hitta hur en sund statsform skulle kunna tänkas se ut. Oavsett hur en sådan är konstruerad, med absoluta monarker eller direktdemokratier så kommer gemenskapen skava och ge upphov till ändlösa mängder av konflikter. Jag tror att människor i gemen har ett stort behov av tydlighet och explicit ordning. Vi vill ha ledare, lärare och fäder som bestämmer och avgör hur vår verklighet ser ut, men detta lederskap behöver också vara i en konkret kontext. En fantasifigur på tv- skärmen kan inte vara en sådan ledare, kan inte ge den konkreta ordningen och därför faller allting samman. Jag är inte emot människans sätt att navigera sig i omvärlden, men de moderna staterna är inget annat än omänskliga. Så länge vi har kvar dem så kommer vi aldrig komma ur stadiet av konstanta konflikter och att vara i ett oavbrutet tillstånd av disharmoni.

Så därför, så länge dessa stater lever och har hälsan så är det trots allt ingen tvekan: Jag är anarkist.

Norberg och den annalkande katastrofen

I mitt gäng så skrattas det en del åt Johan Norberg och hans obotliga behov att peka på marknadsekonomins framgångar och hur mycket bättre världen har blivit enligt alla tänkbara, materiella, parametrar. Nu senast med boken Progress, men det har varit ett genomgripande tema i Norbergs böcker att det finns skäl för optimism, att världen är en bra plats och att det aldrig har funnits en bättre tid att leva än just nu.

Vi skrattar, för i våra sammanhang så är perspektivet en aning annorlunda. Som vi ser det så har vår civilisation, västvärlden, redan fått sin nådastöt och är på upphällningen. Om det avgörande hugget föll vid franska revolutionen, första världskriget eller någon gång de senaste decennierna spelar ingen större roll. Det som vi menar är fallet är att vår del av världen är på nedåtgående, inte i en fas av utveckling, och inte finns något långsiktigt hopp för de bärande institutionerna som vårt samhälle lever av. De har korrumperats så svårt att de snart kommer att kollapsa och när det sker så väntar en eller ett flertal katastrofer. Att parametrarna just nu pekar i en gynnsam riktning är ett bländverk, en konsekvens av tidigare framgångar som inte kommer bära sig när väl korruptionen och förruttnelsen har nått tillräckligt djupt.

Något man särskilt pekar på som det som kommer vara det som för med sig katastrofala konsekvenser är dollarns stundande kollaps, med den så kommer alla nuvarande marknadsinstitutioner att falla ihop och den moderna tidens framgångar med ens gå om intet. Att fattigdomen besegras, mörkret förskjuts och att tredje världens länder blir mer fria för varje dag som går är bara en falsk illusion byggd på lånade löften. Norberg ska snart få se hur fel han har, skrockas det stundom.

Jag tror personligen att vi gör ett misstag här. Det vårt sammanhang pekar på och det Norberg så envist predikar om är två olika saker. Det min sida pratar om är att västvärlden fastnat i ett virrvarr av maktstrukturer och destruktiva incitament. Man har blivit beroende av ett system och en samhällsform som ideligen gör sina befolkningar mer begränsade, mindre handlingskapabla, till den punkt att var och varannan person skriker efter någon som ska ta hand om och städa upp hela ens liv ända fram till döddagar. Gott så, jag delar den bilden av vår kultur i hög grad, men det gör inte att Norbergs optimistiska världssyn är fel i sig.

Det kan nämligen samtidigt vara sant att andra delar av världen så ivrigt de kan anstränger sig för att bygga upp sin infrastruktur för att få sina marknader att bli så effektiva som möjligt och dag för dag ta sig längre upp från fattigdomens träsk. Poängen här är att dessa delar av världen inte börjar från noll, de upprepar inte bara Europas och Amerikas utvecklingsstadium från 1800-talet för att sen ta sig fram genom 1900-talets snitslade bana så snabbt de kan. Nej, de börjar med dagens marknadstekniker och möjligheter för utveckling. Dessa länder och deras befolkningar har inte hunnit skaffa sig samma beroende till våra gamla, unkna sätt att ta sig an handel och marknadskommunikationer. Vår del av världen bestämde sig för länge sedan att sluta utvecklas, vi har försökt frysa ner världens gång och maktstrukturer i en svunnen tid och för det valet så har vi inget annat val än att mycket av det som är vårt samhälle, åtminstone i ekonomiska termer, behöver störtas omkull.

Innebär detta nödvändigtvis en katastrof? Bara om du är beroende av det som är dömt att gå under. Jag tror, utan att vara expert på något sätt som helst, att när de oundvikliga kollapserna inträffar så kommer förvånansvärt många klara sig utmärkt genom hela krisen. Dessa kommer oväntat ofta vara de människor och samhällen som man idag tycker är pinsamt fattiga och generellt eftersatta. De ingen i nuläget tittar på kommer vara de som står längst fram när stormen väl har lagt sig. Det finns tämligen många som redan idag bara fnyser åt hela den febriga ekonomiska cirkusen för att istället gå sina egna vägar, Skapa marknader där etablissemanget inte har tillträde, skapa miljöer där deras korruption och destruktiva beteenden inte får lov att existera. När väl konsekvenserna kommer ikapp de som idag festar så kommer dessa underdogs knappt behöva borsta av smutsen från kavajslaget. De sitter inte med i samma båt.

Det är den här utvecklingen som jag tror att Norberg ser och försöker få oss att fokusera på. Det är så lätt för oss att titta på elefanterna som drucket dansar fram i porslinsbutiken och tro att det är de  som utgör världen. Att de bestämmer vad som händer bara för att de själva påstår att de gör det. Världen, marknaden, är istället det som pågår vid sidan om av deras krumbukter och den ser ingen anledning att lägga sig ner och dö bara för att världens så kallade elit beter sig som idioter. Världens elit kommer alltid bete sig som idioter, men jag undrar just vad dessa typer har för någonting med oss andra att göra.

Visst. Jag tror inte det är felaktigt att måla framtiden i dystra färger. Alltför många, långt fler än den så obskyra eliten, i västvärlden har blivit förhäxade av det politiska spelet och har sina händer så djupt begravda i syltburkarna som det bara är dem möjligt. När smällen väl detonerar så kommer det vara väldigt svårt för dessa människor att hinna undan. Särskilt när sorgligt få av dem ens klarar av att registrera att en kris väntar bakom hörnet, oavsett vad vi tar oss till. På så sätt kan Norbergs envisa perspektiv bli en förförisk lockelse till att fortsätta sova. Allt är lugnt, allt går bra, ingen anledning att ändra på någonting. Men det kan lika gärna vara så att Norbergs perspektiv är alltför viktigt för att vi olyckskorpar ska få lov att glömma bort det. Det är ett tecken på att alternativen fungerar, att för de som vill gå utanför etablissemangets klåfingriga och pompösa vägar så finns det en annan väg att gå. En väg som leder direkt ut till marknaden och väl där finns det inga gränser, bara de som du själv väljer att sätta upp. Visst är det så att oerhört mycket i vårt samhälle är på väg att gå åt fel håll, att det snart riskerar att få grava konsekvenser, men det finns ingenting som säger att det ska behöva drabba just dig.

Ja. Om tåget är på väg att störta fram på spåret du går på, varför står du då kvar? Det är fullt möjligt att stiga åt sidan och det är i sanning hög tid att vi ser till att göra det.   

En österrikisk reflektion

I min gymnasieklass så fanns en person som avskydde konceptet pengar. Han hävdade, med ungdomlig självsäkerhet, att pengar inte alls behövdes eller var nödvändiga. Att idag fanns all önskvärd teknologi för att distribuera varor utan detta förhatliga mellanled. Pengar var ett lurendrejeri, en scam, något som bara förslavade mänskligheten och krånglade till vår vardag. På den tiden var jag väldigt beroende av att försvara status quo, rimligen hade vi den mest förnuftiga ordning som vi hittills kunde uppnå tänkte jag, och försökte käfta emot så gott jag kunde. Men mina argument var hala som såpa medan hans, fortfarande lika plågsamt självsäkra, skar som knivar i min, något lillgamla, världsbild.

Idag hade jag velat fråga honom hur han såg på konceptet handel. Var det viktigt att distributionen av varor och tjänster skedde på frivillig basis, på en marknad med självständiga aktörer eller kunde denna omfördelning ske ensamt med hjälp av våra tekniska landvinningar och moderna förståelse av ekonomi? Om jag minns rätt så kom just denna person från något slags vänsterhåll så jag misstänker att hans svar skulle landa någonstans i den senare kategorin och det är kanske också just därför hans åsikter visserligen orsakade bryderier hos mig, men ändå inte förmådde övertyga mig något närmare.

Han hade rätt i att pengar i sig inte är annat än ett smått irriterande mellanled, ett medel vi använder för att kunna få de varor och tjänster vi egentligen eftertraktar. Om vi skulle hitta ett sätt att förskaffa oss dessa utan att beblanda oss med kronor, pund och dollar tror jag inte särskilt många skulle sörja denna förlust- myntsamlare möjligen undantagna- men det som då har hänt är att marknaden effektiviserats så pass att ett urgammalt hjälpmedel och marknadsplattform kunnat tas av daga. Misstror man marknaden och frivilliga aktörers förmåga att via sitt egenintresse och subjektiva rationalitet kunna skapa välstånd och samhällelig harmoni så har man inte tjänat något på att avskaffa pengar med hjälp av ”tekniska framsteg”. Det enda man har gjort är att byta teknikmetod, marknaden finns fortfarande kvar.

Ja, det viktigaste jag har lärt mig från mina studier av österrikisk ekonomi är insikten om vad pengar är i verkligheten. Det vi kallar pengar- kronor, dollar, pund- är i själva verket bara en av flertalet valutor som konkurrerar på marknaden. Därtill är de fiatvalutor, alltså något som explicit fått sitt värde via någons order om att de ska vara värdefulla. I verkligheten är pengar endast den valuta som mest effektivt hjälper oss att komma åt det som vi egentligen vill ha, vilken form den valutan tar går inte att säga på förhand. Historiskt och universellt har guld, silver och andra ädelmetaller visat sig vara de mest lämpade valutorna att använda som pengar, men understundom har så obskyra saker som ris, snäckor och té kunnat användas i samma syfte. Eller varför inte som idag: avancerade varianter av digitala ettor och nollor när det kommer till våra kryptovalutor. Den bästa valutan vi har till hands må kunna kallas för pengar, men det förtar inte att alla de övriga valutorna som förlorade striden om ”pengatiteln” har förlorats sin funktion som valutor i sig själva. Ja, faktum är att allt vi använder oss i våra liv, från medmänskliga gester så som kramar till allas vår slavmästare tiden, på ett eller annat sätt är en valuta.

Vanligen så kan folk få för sig att dela upp livet i två olika sektioner. En där man lever sitt vanliga liv och är medmänsklig, kärleksfull och allmänt glad, samt en som hanterar allt som har med just pengar och finanser att göra. Den ekonomiska sektionen av livet är lite fulare, lite smutsigare, lite ondare än det som händer i ens vanliga liv. Om vi bara kunde bli av med pengar så hade världen varit bra, tänker man och förstår alltså inte att även om vi hade tagit bort, de sant uschliga, fiatvalutorna så hade bara guld, silver eller bitcoin tagit deras plats som pengar istället. Och hade vi lyckats få bort dem i sin tur så hade något annat ersatt dem och så vidare i all oändlighet. Människor kommer inte sluta använda pengar just därför det enda pengar är, är ett effektivt hjälpmedel för oss att nå och kunna föra oss på marknaden. Marknaden är det centrala i bilden, marknaden är det som gör att vi kan utvecklas och bli mer produktiva, få tillgång till det vi längtar efter och drömmer om. Utan marknaden finns det praktiskt taget inget mänskligt liv. Om man förstår det jag skrev ovan, att allt i livet kan beskrivas som valutor, så inser man strax därefter att vi egentligen aldrig lämnar marknaden. Att vara för ”en fri marknad” är att vara för ett fritt mänskligt liv.

Vartenda beslut och handling vi utför är i någon form en transaktion. Även när vi agerar för oss själva. Om vi så beslutar oss för att ta oss upp ur sängen en grå måndagsmorgon så har vi gjort en transaktion eftersom vi sålt en skön sovmorgon för möjligheten att arbeta till oss resurser som vi i det långa loppet värderar högre. Handeln slutar aldrig, vi beter oss snällt mot våra medmänniskor för att kunna få fördelar från dem längre fram, vi agerar kärvänligt mot våra vänner så att de ska fortsätta leverera den vänskap och gemenskap vi värdesätter hos dem. Att vara emot konceptet pengar är i förlängningen att vara emot konceptet marknaden och att vara emot marknaden- det är att vara emot livet självt.

 Nu vill jag inte vara för hård mot min forne gymnasiekamrat för en poäng hade han trots allt. Det han såg när han talade sig förbannad om pengar var en kidnappad marknadsinstitution. Det vi idag kallar pengar är en misshandlad, korrumperad och snart ruinerad form av pengar som bara kan uppehålla sin status för att de backas upp av våld och tvång. Denna form av pengar skapar verkligen ojämlikhet och de orättvisor som vänstern talar om, men svaret är inte att anfalla marknaden, några självständiga aktörer eller de hjälpmedel som de väljer att använda. Svaret är att röra sig bort från våldet och tvånget och istället välja andra, bättre fungerande metoder. Använd guld, silver eller bitcoin. Ja. Det är bättre att sälja och köpa sina varor med hjälp av kramar och ren, skär medmänsklighet än att använda sig av våldets, tvångets och statens metoder. Allt förutom användandet av makt och politik för att fåfängt försöka ersätta marknaden. Undrar just om min gymnasiekamrat har kunnat förstå det idag.

Publicerad på Mises

http://www.mises.se/2016/09/05/galt-som-kristusgestalt/

Förvisso hänt tidigare, men det här är första gången som det är med en "äkta" mises-artikel och inte med något av mina mer skönlitterära alster. Stort är bara förnamnet.

Jester avslöjas eller Att börja något nytt

Jag tror det har blivit dags för att öppna upp korten. Simon Gustafsson heter jag som står bakom pseudonymen Simon Jester, en karaktär från boken The moon is a harsch mistress som hjälper till att sprida den frihetliga revolutionen på Luna genom poesi och andra former av kreativitet. Namnet är valt för det är precis det som jag själv vill göra.

Det har gått fort för mig att bli aktiv inom den svenska frihetsrörelsen. Jag fann rörelsen 2014 via Misesinstitutet och framförallt Radio Mises. Under 2015 så sträcklyssnade jag på deras program (ofta flera gånger om) och insöp så mycket information om hur frihet och anarki fungerar som jag bara kunde. Helt övertygad anarkist blev jag i augusti efter att ha hört Jeffrey Tuckers föreläsning Capitalism is about love och efter det så har det inte riktigt funnits någon återvändo.

Det som framförallt fått mig överväldigad när jag mött den libertarianska rörelsen är hur mycket glädje, livslust och just kärlek som finns i deras led. Människorna som kallar sig frihetliga, libertarianer, anarkister är påfallande intelligenta, kunniga och kompetenta personer, men de är också öppenhjärtade, vänliga och livsglada personer. Jag är en relativt knepig typ socialt som ofta känner mig bortkommen och annorlunda, men bland libertarianer- oavsett vilken personlighetstyp det handlar om- känner jag mig trygg, säker och stimulerad på ett sätt som jag inte gjort någon annanstans, Filosofin, den politiska ideologin, är egentligen sekundär- den står bara för ett grundfundament som vi alla har gemensamt- det som i själva verket är intressant för de som är i rörelsen är att de alla vill och arbetar för att erövra sina liv och skapa någonting som inte funnits förut. Frihetliga människor vill vara producenter, de vill skapa rikedom och välstånd i sina liv och de vet vad som krävs för att de ska kunna göra det. Det finns en ödmjukhet och en kämparanda hos dessa individer som jag aldrig stött på någon annanstans och varje dag är jag evigt tacksam för att ha träffat på dem och att jag numera kan kalla mig en av dem.

Så under 2016 har jag bestämt mig för att göra det jag kan för att bidra. Ge de kopparslantar som just jag äger. Min främsta talang och tillgång är mina ord och min poesi. Jag har skrivit dikter sedan jag var tretton, när jag var sexton upptäckte jag estradpoesin och strax därefter har jag lyckats forma det jag kallar mitt ”sound”, som enklast kan beskrivas som episka monstertexter som nästintill försöker knocka läsaren i ett försök att skildra det som nu råkar vara mitt tema eller min vision. Länge kände jag mig hemlös i mitt skrivande. Estradpoesin, och svensk kultur i allmänhet, är besmittad med vänstertendenser och även om estradpoeterna oftast tillhörde en hyggligt vettig, anti-auktoritär variant så var mitt dåvarande liberala perspektiv inte särskilt uppskattat eller välkommet i deras kretsar. I tjugoårsåldern gav jag mig på att skildra andliga teman med min poesi, men inte heller kyrkan visste riktigt vad de skulle göra med mina alster. Kan man inte sjunga stämsång eller plinka på en gitarr så bör du inte vara kreativ inom frikyrkliga kretsar, så illa är det tyvärr..

Så lanserade jag Poesi för Ankor under maj detta år. Steg för steg har jag blivit mer och mer säker på att frihet och anarki kan skildras via mitt språkbruk och att resultatet även för mig blir oväntat vackert och slagfärdigt. Responsen från frihetsrörelsen har varit lite avvaktande, vilket inte är så konstigt då de flesta av oss hellre diskuterar obskyra filosofiska problem i timmar än hänger sig åt kulturella yttringar, en kultur som oftast ändå bara berör vänsterbetonade teman. Dock har vissa har förstått vad jag försöker göra och ge till rörelsen. Bland annat radio bubb.la som nu vid fyra tillfällen läst upp mina alster i sitt program. Det är också bubb.la premium som gett mig idén och uppmaningen att lansera det som är poängen med denna långdragna redogörelse. Nämligen:

Jag blir kreatör på patreon. Du som vill stödja mig och mitt kreativa arbete vad gäller poesin, här på bloggen och överallt annars där jag försöker sprida frihetliga idéer och visioner, får oerhört gärna bli en av mina patreoner. Vilket bidrag som helst uppskattas från djupet av mitt hjärta.

https://www.patreon.com/simongustafsson

Engångsdonationer skänkes med fördel via swish på 0723271989.

Tusen triljoner tack till er som vill bidra!

Vänstern och det dåliga

Om du ser något som du finner dåligt eller icke-önskvärt i din sfär så har du ett antal alternativ att välja mellan. Du kan ignorera fenomenet, försöka låtsas som att det inte existerar eller aktivt undvika det. Du kan investera tid, energi, kapital för att hitta sätt att minska detta dåliga fenomen. Aktivt arbeta för att det på sikt ska kunna försvinna.

Du kan också välja att förbjuda det, se till att få beteendet kriminaliserat.

Egentligen vore det fel att anklaga enbart vänstern för att välja det senare alternativet, det finns lika mycket en tendens i högerkretsar att kvickt ropa på lagens långa arm så snart de upptäcker något de ogillar. Beteendet i fråga handlar mer om en auktoritär samhällssyn än vad det är en fråga om vänster eller höger, men det finns trots allt en viktig skillnad dem emellan. Den auktoritära högerpersonen vet om att när den förbjuder ett beteende eller en viss aktivitet så kommer den att skada vissa individer. Han ser inget större problem med det eftersom högerpersonen värderar sitt samhälle högre än några enskilda individer. Personer som lever ut destruktiva livsstilar eller medvetet överträder tabun är enligt honom skadliga för helheten och måste oskadliggöras på ett eller annat sätt. Att slå ner på dessa ”kriminella” är därför inget svårt val. Enligt ideologin så är de fiender till helheten.

Vänsterpersoner tenderar att se det hela annorlunda. Vänsterpersoner vill vara goda och de har accepterat ett paradigm som utförligt förklarar vilka handlingar som är goda respektive onda, vad som är ett bra eller dåligt beteende. De bryr sig inte om samhället i sig, utan bara om sin ideologi, och den säger dem att de som utför dåliga handlingar är offer. De måste tas om hand. Det dåliga måste fortfarande vara förbjudet, men när de ”kriminella” förföljs och fängslas för sina handlingar så menar vänsterpersonen att de gör dessa personer en tjänst. De blir hjälpta och följaktligen är vänsterpersonen god när hon utövar sin auktoritet gentemot dem.

Det här är en uppfattning som är betydligt mer spridd bland icke-ideologiska individer än den som högerpersoner försöker vidhålla. I allmänhet tror vi idag att vi via förbud, sanktioner och bojkotter kan utrota det vi anser vara dåligt. För att ta konkreta exempel: Vi tror att vi kan få människor att sluta missbruka droger genom att föra ett krig emot dem, vi tror att vi kan få bort människors vilja att köpa och sälja sex genom att förbjuda sexhandel, vi tror att vi kan utrota fattigdom genom att bojkotta produkter producerade av lågt betalda, s.k. ”underbetalda”, arbetare. Via idel antihandlingar, motstånd och förbud så ska vi kunna slå och piska världen till att bli en bättre plats.

Jag kan knappt förmå mig att med ord formulera hur absurt och närmast idiotisk jag finner denna hållning, men jag ska göra ett försök. Om det är så att det vissa aktiviteter och val verkligen är dåliga, destruktiva och skadliga så kommer personerna som håller på med dem att, via sin självbevarelsedrift, förr eller senare upptäcka det destruktiva i beteendet och självmant sluta för att göra något mer konstruktivt. Det kan för all del vara så att dessa människor är för svaga för att överhuvudtaget kunna upphöra med vad de håller på med. De kan vara för fattiga, redan så pass skadade att de inte kan undvika att fortsätta, men då är det rimligen så att de saknar några andra alternativ helt och hållet. De måste fortsätta sin i långa loppet destruktiva livsstil för att ha en möjlighet att kunna överleva i nuet. Den som yrkar på förbud och kriminalisering av dessa människors livsval riskerar att slå undan deras sista fundament, deras sista utväg i livet- och man kräver ändå att få kalla sig god. Joråsatteh…

Om man sysslar med droger, om man säljer sex, om man accepterar att arbeta för låg lön så är det alltså av två skäl. Antingen så upplever man att det är bra för en, man tycker om det och mår bättre av det eller så är det för att man av olika skäl behöver göra det. Man kanske är desperat efter en utväg från psykiska problem, man behöver resurser oavsett vad som krävs av en för att få dem, man kanske jagas av något annat problem som fått in en i den situation man är i. Om du verkligen vill vara god, om du tror att dessa individer är förblindade för stunden och behöver hjälp för att leva ett enligt dig gott liv så kan du inte ropa efter staten och deras gevär och batonger, gör du det är du en lismande hycklare som enbart orsakar skada åt de som du påstår dig vilja hjälpa. Det du istället behöver göra är att skapa alternativ till dem vars liv du önskar förändra. Det finns ingen annat fungerande sätt än det att själv möta dem och deras verklighet och försöka lösa grunden till deras problem. Se till att den som knarkar bort sitt liv får en anledning att vilja leva nyktert igen, se till att kvinnorna som säljer sina kroppar får tillbaka en sund respekt för sig själva och sin sexualitet, gå in med kapital och entreprenöranda och skapa företag som förmår att erbjuda högre löner och bättre produkter till de fattigas materiella standard. Det finns inga genvägar, godhet kräver arbete och äkta investeringar, slagord och goda intentioner tar dig absolut ingenstans.

Än mindre våld, förbud och restriktioner. De enda verktyg staten har till hands är att kommendera ut poliser och soldater för att få folk att sluta med saker de gör frivilligt. Det enda de klarar av är att obstruera och förstöra. Staten kan aldrig bygga upp någonting, staten förmår inte att skapa några nya förutsättningar. Med statliga metoder kommer du aldrig få bort dåliga, icke-önskvärda beteenden och varje auktoritär person som hävdar något annorlunda ljuger. Lögnare är inte goda.

Är din önskan att vara en god medmänniska, en välståndsbringande och barmhärtig individ så behöver du ta dig så långt bort från den statliga sfären som det är möjligt för att istället hjälpa dina medmänniskor, omforma ditt samhälle och bekämpa det dåliga i världen på marknaden, där frivillighetens lagar gäller.

Det finns inget annat sätt, och har aldrig någonsin funnits.