Jag gillar inte religion. Själva ordet ska sägas.
Människor tenderar att inte kunna förstå vad begreppet innebär och den
uppfattning som de ändå hyser om termen skiljer sig inte sällan diametralt
sinsemellan. Emellanåt beror det på en ignorans om själva ämnet i sig,
icke-troende som föraktar all form av organiserad andlighet eller troende som
försöker fjärma sig från de negativa sidor deras andliga sammanhang innehåller.
Må så vara, dessa individer är inte särskilt intresserade av en ärlig diskussion
med varandra i vilket fall som helst. Allt som oftast tror jag förvirringen
kring diskussioner om religion beror på termens egen klumpighet. Den rymmer för
mycket. Som jag ser det har religionsbegreppet tre lager eller nivåer. Tre
nivåer som alla fyller en funktion i en troendes liv och identitet, men som
aldrig berör varandra tillräckligt direkt för att de tillfredställande ska
kunna beskrivas under ett och samma ord.
Första nivån fokuserar på individens egen tro. Den som hon bär i sitt hjärta och som hon först bekänner innanför lyckta dörrar. Den kan vara baserad på vad som helst, kan riktas mot vad hon själv väljer. Oavsett om hon tror på tomtar, troll, spaghettimonster eller Kristus själv så är hennes egen tro ingenting som förtjänar att diskuteras i ett offentligt fora. Att särskåda mystikens innersta kärna i någon slags offentlig debatt ter mig såväl komplett ointressant såväl som inte så lite respektlöst. Att ha åsikter, särskilt dömande sådana i någon form mot andra individers innersta trosföreställningar tycks mig oerhört osympatiskt. Det är ingenting som någon annan behöver tycka till om. Håll dina tankar för dig själv.
Den andra nivån fokuserar på vad som händer när ett antal individer med samma sorts trosföreställningar strålar samman i en gemenskap. Den kultur, de sedvänjor och allmänna bruk som växer fram när dessa människor lever ett liv tillsammans. Här finns det mer att diskutera. Beroende på trosföreställningarnas egenskaper så kommer olika gemenskapers kultur få diverse kvalitéer. Vissa goda, andra mer knepiga. Några kulturer kommer att bli sympatiska och intressanta, andra osmakliga och till synes vedervärdiga. Även här finns dock skäl till diskretion. Om man noterar en gemenskapskultur man finner underlig så finns det en enkel lösning att använda emot den. Diskriminering. Du behöver inte ta del av den, så länge kulturen inte tvingar sig på dig, så behöver du inte heller ha någonting med den att göra. Dina åsikter kring vad dessa troende människor håller på med är inte nödvändigtvis önskvärd. Är du en del av trosgemenskapen så kan du arbeta för att förändra kulturen i din önskvärda riktning, är du inte det så finns det ingen anledning för dig att inte hålla din tystnad.
Så den tredje nivån. Nivån som uppstår när dessa kulturgemenskaper börjar forma en politisk dimension. När de får en administrativ organisation, ledare med visioner, tänkare som formar ideologier för gemenskapen att ta till sig. På denna nivå är de troende och deras gemenskap inte längre mystisk eller andlig utan har tagit sig ut på en allmän arena där de tvunget måste möta människor med andra föreställningar och vanor. Här måste vi diskutera trons egenskaper. På denna arena kan de troende inte längre hålla sina symboler och artefakter för sig själva utan de måste dela med sig av dem till människor som riskerar att inte uppfatta, eller ens vilja respektera, artiklarnas helighet. De måste dissekeras och analyseras som vilka tankesystem som helst, vilket kan vara en oerhört brutal process. Det behöver dock göras, för politiska visioner, ideologier som gör något som helst anspråk på universalitet är något annat än det individer bekänner sig till innanför sin kammare. Det är något annat än seder och bruk som är beroende av sin särskilda kontext för att förstås korrekt. Politik och ideologi är alltid något av ett hot, det kräver något från sin motpart som egentligen inte berör den andliga dimensionen i någon högre grad.
Ja. Denna tredje nivå, eller egentligen samtliga nivåer, är inte alls beroende av gudstro eller det vi vanligen menar med religiositet för att vara gällande. Samma typ av process uppstår även om icke-troende skapar en gemenskap kring ett antal principer, något särskilt intresse eller en särskild världsbild. Även denna gemenskap bildar riter, liturgier, allmänna sedvänjor, allt som vi förknippar med klassisk religiositet. Även icke-troende kulturgemenskaper kommer sedan kunna forma en ideologisk plattform, en vision för hur deras rörelse ska vara placerad i världen. Gud eller en andlig sfär har ingenting att göra med människors sätt att bygga sig en gemenskap eller en samhällsform. Processen är allmängiltig, tron på det ena eller andra är den inte på något sätt beroende av.
Med tiden har jag som troende blivit dödligt trött på de diskussioner kring ”religion” som alltid tycks röra sig på det andra planet och som snarare söker sig ner till det första, grundläggande, planet än upp mot det tredje mer allmängiltiga sådana. Gudstro är inget abnormt som skapar en annan människotyp än från de som avsäger sig sin tro. Även de har kvar sin religiositet, om än att de tvingas ta sig andra uttryck än de som präglat de omfattande gemenskaper som relaterar till ett gudsbegrepp. De filosofiska, politiska strömningar som uppstått i den moderna tiden och som försöker skapa en ny typ av värld för sina deltagare att leva i har betydligt mer gemensamt med de organiserade religioner de allt som oftast avfärdar än vad de själva vågar erkänna. Religiösa är de alla, men hur deras andlighet ser ut inunder all deras ideologi och politik, det vågar jag inte sia om.
Själv är jag hellre andlig än religiös. Åtminstone till det att ordet blir begripligt igen.
Första nivån fokuserar på individens egen tro. Den som hon bär i sitt hjärta och som hon först bekänner innanför lyckta dörrar. Den kan vara baserad på vad som helst, kan riktas mot vad hon själv väljer. Oavsett om hon tror på tomtar, troll, spaghettimonster eller Kristus själv så är hennes egen tro ingenting som förtjänar att diskuteras i ett offentligt fora. Att särskåda mystikens innersta kärna i någon slags offentlig debatt ter mig såväl komplett ointressant såväl som inte så lite respektlöst. Att ha åsikter, särskilt dömande sådana i någon form mot andra individers innersta trosföreställningar tycks mig oerhört osympatiskt. Det är ingenting som någon annan behöver tycka till om. Håll dina tankar för dig själv.
Den andra nivån fokuserar på vad som händer när ett antal individer med samma sorts trosföreställningar strålar samman i en gemenskap. Den kultur, de sedvänjor och allmänna bruk som växer fram när dessa människor lever ett liv tillsammans. Här finns det mer att diskutera. Beroende på trosföreställningarnas egenskaper så kommer olika gemenskapers kultur få diverse kvalitéer. Vissa goda, andra mer knepiga. Några kulturer kommer att bli sympatiska och intressanta, andra osmakliga och till synes vedervärdiga. Även här finns dock skäl till diskretion. Om man noterar en gemenskapskultur man finner underlig så finns det en enkel lösning att använda emot den. Diskriminering. Du behöver inte ta del av den, så länge kulturen inte tvingar sig på dig, så behöver du inte heller ha någonting med den att göra. Dina åsikter kring vad dessa troende människor håller på med är inte nödvändigtvis önskvärd. Är du en del av trosgemenskapen så kan du arbeta för att förändra kulturen i din önskvärda riktning, är du inte det så finns det ingen anledning för dig att inte hålla din tystnad.
Så den tredje nivån. Nivån som uppstår när dessa kulturgemenskaper börjar forma en politisk dimension. När de får en administrativ organisation, ledare med visioner, tänkare som formar ideologier för gemenskapen att ta till sig. På denna nivå är de troende och deras gemenskap inte längre mystisk eller andlig utan har tagit sig ut på en allmän arena där de tvunget måste möta människor med andra föreställningar och vanor. Här måste vi diskutera trons egenskaper. På denna arena kan de troende inte längre hålla sina symboler och artefakter för sig själva utan de måste dela med sig av dem till människor som riskerar att inte uppfatta, eller ens vilja respektera, artiklarnas helighet. De måste dissekeras och analyseras som vilka tankesystem som helst, vilket kan vara en oerhört brutal process. Det behöver dock göras, för politiska visioner, ideologier som gör något som helst anspråk på universalitet är något annat än det individer bekänner sig till innanför sin kammare. Det är något annat än seder och bruk som är beroende av sin särskilda kontext för att förstås korrekt. Politik och ideologi är alltid något av ett hot, det kräver något från sin motpart som egentligen inte berör den andliga dimensionen i någon högre grad.
Ja. Denna tredje nivå, eller egentligen samtliga nivåer, är inte alls beroende av gudstro eller det vi vanligen menar med religiositet för att vara gällande. Samma typ av process uppstår även om icke-troende skapar en gemenskap kring ett antal principer, något särskilt intresse eller en särskild världsbild. Även denna gemenskap bildar riter, liturgier, allmänna sedvänjor, allt som vi förknippar med klassisk religiositet. Även icke-troende kulturgemenskaper kommer sedan kunna forma en ideologisk plattform, en vision för hur deras rörelse ska vara placerad i världen. Gud eller en andlig sfär har ingenting att göra med människors sätt att bygga sig en gemenskap eller en samhällsform. Processen är allmängiltig, tron på det ena eller andra är den inte på något sätt beroende av.
Med tiden har jag som troende blivit dödligt trött på de diskussioner kring ”religion” som alltid tycks röra sig på det andra planet och som snarare söker sig ner till det första, grundläggande, planet än upp mot det tredje mer allmängiltiga sådana. Gudstro är inget abnormt som skapar en annan människotyp än från de som avsäger sig sin tro. Även de har kvar sin religiositet, om än att de tvingas ta sig andra uttryck än de som präglat de omfattande gemenskaper som relaterar till ett gudsbegrepp. De filosofiska, politiska strömningar som uppstått i den moderna tiden och som försöker skapa en ny typ av värld för sina deltagare att leva i har betydligt mer gemensamt med de organiserade religioner de allt som oftast avfärdar än vad de själva vågar erkänna. Religiösa är de alla, men hur deras andlighet ser ut inunder all deras ideologi och politik, det vågar jag inte sia om.
Själv är jag hellre andlig än religiös. Åtminstone till det att ordet blir begripligt igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar