Nybörjarsnack

Inte sällan är det ganska frustrerande att våra idéer om libertarianism och frihetlig anarkism är så impopulära, att så få förstår vitsen med dem och hur de istället svärmar kring destruktiva och logiskt ofullständiga ideologier. Libertarianism handlar ju i grunden bara om att vara snäll, inte sant? På ett personligt plan är det inget konstigt alls med påståenden som att vi inte borde stjäla, mörda och tvinga varandra till någonting, men när det tas upp till en samhällsnivå så blir samma principer plötsligt absurda och utopiska.

Lite märkligt, kan man tycka.

Nåväl. Det folk allt som oftast har som invändning är att alla människor inte alls vill vara snälla. Det finns de som trots en genomsnittlig uppfostran väljer att gå igenom livet med syftet att manipulera och utnyttja sina medmänniskor. Som inte tvekar med att bryta regler och konventioner om det kan främja deras syften. Det finns människor som kort och gott är själviska.

För att kunna kontra dem, säger man, så behöver vi ett samhälle som kan sätta hårt mot hårt. För att bemöta de individer som skrupellöst är beredda att göra vad som helst så krävs ett styre som håller alla individer nere på mattan inom de områden där ordningens bevarande kräver disciplin och laglydnad från sina deltagare. De som då sticker upp trynet har bevisat sin lömskhet och förtjänar då att tryckas till. Den som inte spelar med i spelet ska inte vara med och då är det väl att vi ha en stark stat som kan ha förmågan att separera oss ifrån dem.

Så långt allt väl, möjligen, men tanken missar några avgörande faktorer. Dessa människor, ormarna, ulvarna i fårakläder, psykopaterna (även hatat barn har visst många namn) kännetecknas inte främst på att de är mer våldsamma än oss andra utan just på att de inte bryr sig om några givna regler, vilka de än är. De struntar i systemet vi sätter upp för att försöka kontrollera dem och kan istället använda sig av det för att göra det som vi fruktar ifrån dem- manipulera och utnyttja oss för egen vinning. Ju starkare system desto större blir deras egen styrka när de väl satt sig i en maktposition. System skyddar inte från omoraliska människor utan sätter bara upp ramarna, spelreglerna för hur dessa människor ska agera för att lyckas.

Vad värre är tycks det mig, är att etatistiskt tänkande skapar en falsk trygghet. Om vi förlänar uppgiften till någon annan att säkra vår trygghet och urskilja de som vill ont ibland oss så tänker vi, mer eller mindre medvetet, att vi själva inte behöver göra någonting. Vi slappnar av. Det är där den verkliga faran finns vad gäller denna typ av människor. Som sagt, det spelar ingen roll vilket system vi bygger upp, vilket system vi förordar- det kommer alltid kunna finnas människor som inte har några problem med att bryta mot givna regler och förutsättningar. System skyddar som sagt inte, utan det är vi själva, var och en av oss, som alltid behöver vara förberedda på de faror som finns där vi försöker leva våra liv. Mänskliga eller i annan form. Om vi ger bort rätten - och plikten - att försvara liv, lem och det vi håller kärt till någon annan så mister vi kontrollen i vår vardag. Vi förlorar en del av vårt omdöme, vi gör oss mindre uppmärksamma och bit för vi bit så förlorar vi det som utgör vår frihet.

*

Libertarianism handlar inte så mycket om snällhet som om ansvar. Det är upp till dig att bygga ditt liv och ditt välstånd, det är upp till dig att forma ett samhälle som ser ut så som du önskar. Saknar du något så ligger det på dig att se till att det hamnar i din ägo, ser du ett problem så är det du som behöver lösa det. Att missa det, eller att föraktfullt fnysa att det är principer enbart till för de starka, och istället lägga alla dina ideal och farhågor i händerna på någon annan kommer göra dig handikappad och blind. Snart nog är det inte längre du som definierar verkligheten för dig själv, utan du får lyssna till det som politikerna, vetenskapsmännen, eller prästerna säger. Bit för bit tas världen ifrån dig. Den förklaras vara otrygg, farlig, ond. Du riskerar dessutom att snart deklareras som onödig. Du behövs inte i världsekonomin, staten klarar av att existera utan dig, vem skulle egentligen sakna dig? Tvärtom kan du bli en börda. En fara för dina medmänniskor liksom för miljön eller något annat omistligt. Och du kan inte svara, för allt du äger och har, all din existens förutsättningar har du redan lagt till någon annan att ta hand om. Du behövs inte.

Libertarianismen är egentligen inget annat än ett uppror mot alla sådana utsagor. Om du lever så är du också kung och makthavare över ditt eget liv. Det är du som definierar vem du är och varför du är här. Inte dem. Det sägs inte till dig för att du ska bli naiv och tro att Utopia finns bakom nästa krök utan för att du själv ska bli vaksam över de som hotar din existens och din frihet. De är fler än du tror, men det är också när du axlar ansvaret över det som är du som du får chansen att verkligen börja leva. Det är när man förstår förutsättningarna, när man ser fienden och när man för första gången får syn på sig själv utanför alla andras idéer om vem man bör vara som man verkligen kan tala om frihet.
  
Och libertarianismen, den handlar egentligen inte om något annat än frihet.