Skriver den här
texten lite som ett minnesmärke för hur jag tänkt och känt. Det jag har framför
mig känns som en mörk djup avgrund, det svarta pusslet som jag kallar det och när jag väl kastar loss är det inte säkert att
någon av mina gamla föresatser och föreställningar finns kvar på det sätt jag en
gång trodde var sanningar att ta för givna. Nåväl, låt oss försöka.
Min tro har nästan alltid varit bucklig. Något jag burit för att jag inte har sett något annat val, någon annan rimlig möjlighet. (En del av den har lämnats hos mig via brännmärkning, men det är en annan historia än den jag vill berätta här.) Efter de senaste årens bergochdal-färder och djupa besvikelser har jag känt att jag varit färdig. Något har inte hållit samman hela vägen och om mina nya gulsvarta fränder kunnat dribbla bort mitt förnuft så har jag innerst inne förklarat mig villig att ge upp och sträcka vapen vad gäller min Gudstro. En av dem försökte en gång. Det komiska var att han trots min beredvillighet att övertygas ändå inte lyckades. Jag skulle vilja förklara hur jag tänkte (och tänker än).
För att kunna prata om det här så måste vi börja i frågan om existensen är realistisk eller inte. Det behöver den vara. Är verkligheten en illusion, en hallucination in i minsta upplevelse så är också samtalet om verkligheten en sådan och det är fullkomligt ointressant vad var och en av oss tror inne i denna dimma. En tro på Gud är lika giltig som en utan, en tro på spaghettimonster är lika rimlig som den på en judeo-kristen allsmäktig gudomlighet. Verkligheten behöver existera och vara konstituerad på så sätt att det finns en möjlig, teoretisk väg för oss att nå fram till att se hur den ser ut. Inte allt av kosmos, men en bit, kanske själva grunden.
I en sådan giltig verklighet, hur vet vi att ett enskilt ting finns till istället för att inte göra det? Jo, vi observerar den. Vi registrerar, mäter och undersöker dess strukturer inte bara en gång utan flertalet därefter. En dröm eller en hallucination finns till en gång och går sen upp i rök. Nästa gång vi går tillbaka har den ändrat form eller upphört att äga rum. Det är en lägre variant av existens. En stol, ett bord eller en kär vän finns där också när vi vaknar eller närhelst vi går till dem igen. Likadant med rosa enhörningar, tekannor i cirkulation kring Saturnus eller nämnda Spaghettimonster- vi erkänner inte dessa existenser eftersom de aldrig kunnat observeras. De är teoretiskt möjliga, men utanför vår vetenskapliga kännedom, de förblir icke-ting.
Hur är det nu? Vi behöver vår realistiska världsuppfattning för att kunna samtala, men för att kunna finnas måste vi observeras och registreras av någonting. Vem gör det? Vi själva? Knappast, om tusen år är vi alla borta och om ett antal miljoner år hela mänskligheten. Lägg till ytterligare tidsenheter och Universum slutar vara möjligt att leva i. Allt vi ser och tror på är inuti en såpbubbla som tids nog kommer spricka sönder och samman och med den hela vår realism. Som vi är strikt beroende av.
Om inte Gud.
Gud behöver definieras som den entitet som är evig, utanför materians givna förutsättningar och bortom alla former av tidens lagar och förordningar. Gud ser det vi inte har förmåga att ens teoretisera om. Gud ser det vi försvinner för att glömma. Allt som sker, trädet som faller i en öde skog och tanken som inte blev sagd, sker i en verklighet därför att det observeras, registreras och förstås av Gud.
Det ger att även det som vi inom mänskligheten subjektivitet upplever som sanningar tillåts vara giltiga. Organismers medvetna val genom sin livssträvan, dygdernas och konsternas värde, precis allting som våra konstruerade sagor talar om kan också få ta plats i en verklighet. Om Gud har våra egenskaper- förmågan att välja och förmågan att förstå och omfatta sådant som Sanning, Kärlek och Skönhet så finns det i vår del av Universum liksom i hans eviga sfär. Motsättningen behöver inte vara där, behovet av att reducera allt till atomer och elektriska rörelser är onödig. Det perspektivet innehåller också en sanning, men inte hela. Hela sanningen finns hos det som vi benämner som Gud. Skapelsens urkälla, uppehållare och slutgiltiga mål.
Vad är alternativet? För mig tycks det som att göra ”Gud” till ett stumt öga utanför eller inom Universums (om de så består av enbart ett eller ett oändligt antal ändliga universa) väggar. Ett öga som inte kan observera annat än materiella biljardklot evigheten igenom, men inte systematisera fram någon meningsfullhet eller berättelse. Även fastän vi människor ser mening och berättelser överallt. Realismen faller om vår upplevelse slår det som de facto registreras någonstans i evigheternas urdjup. Som sagt, för vårt samtal håller det inte. Gud måste vara större än denna stumma urmakare.
Det är klart. Om vi vill kan vi lämna realismen därhän. Vi kan flyta runt i våra egna bubblor, strunta i vår instinkt till moral, riktningar och viljor. Vi kan låta allt bli en syra- aktig dröm som vi inte ens behöver anstränga oss för att förstå om vi inte vill. Allt är ingenting och ingenting är allt. Det kanske är så. Jag vet rakt inte. Det jag vet är det jag ser och att jag har förmåga att tala, känna och förstå. Jag kan resonera, älska och inse sådant jag inte trodde var möjligt. Om inte allt det resonerar i en verklighet så.. är det som det är, men i så fall är jag väldigt förtjust i min sagas eviga gudom.
Han behöver inte abdikera. Inte förrän jag finner något större. Något mindre duger inte och det kan jag säga dig, min egen inbillade bubblas version av världen, den är ohyggligt liten.
Min tro har nästan alltid varit bucklig. Något jag burit för att jag inte har sett något annat val, någon annan rimlig möjlighet. (En del av den har lämnats hos mig via brännmärkning, men det är en annan historia än den jag vill berätta här.) Efter de senaste årens bergochdal-färder och djupa besvikelser har jag känt att jag varit färdig. Något har inte hållit samman hela vägen och om mina nya gulsvarta fränder kunnat dribbla bort mitt förnuft så har jag innerst inne förklarat mig villig att ge upp och sträcka vapen vad gäller min Gudstro. En av dem försökte en gång. Det komiska var att han trots min beredvillighet att övertygas ändå inte lyckades. Jag skulle vilja förklara hur jag tänkte (och tänker än).
För att kunna prata om det här så måste vi börja i frågan om existensen är realistisk eller inte. Det behöver den vara. Är verkligheten en illusion, en hallucination in i minsta upplevelse så är också samtalet om verkligheten en sådan och det är fullkomligt ointressant vad var och en av oss tror inne i denna dimma. En tro på Gud är lika giltig som en utan, en tro på spaghettimonster är lika rimlig som den på en judeo-kristen allsmäktig gudomlighet. Verkligheten behöver existera och vara konstituerad på så sätt att det finns en möjlig, teoretisk väg för oss att nå fram till att se hur den ser ut. Inte allt av kosmos, men en bit, kanske själva grunden.
I en sådan giltig verklighet, hur vet vi att ett enskilt ting finns till istället för att inte göra det? Jo, vi observerar den. Vi registrerar, mäter och undersöker dess strukturer inte bara en gång utan flertalet därefter. En dröm eller en hallucination finns till en gång och går sen upp i rök. Nästa gång vi går tillbaka har den ändrat form eller upphört att äga rum. Det är en lägre variant av existens. En stol, ett bord eller en kär vän finns där också när vi vaknar eller närhelst vi går till dem igen. Likadant med rosa enhörningar, tekannor i cirkulation kring Saturnus eller nämnda Spaghettimonster- vi erkänner inte dessa existenser eftersom de aldrig kunnat observeras. De är teoretiskt möjliga, men utanför vår vetenskapliga kännedom, de förblir icke-ting.
Hur är det nu? Vi behöver vår realistiska världsuppfattning för att kunna samtala, men för att kunna finnas måste vi observeras och registreras av någonting. Vem gör det? Vi själva? Knappast, om tusen år är vi alla borta och om ett antal miljoner år hela mänskligheten. Lägg till ytterligare tidsenheter och Universum slutar vara möjligt att leva i. Allt vi ser och tror på är inuti en såpbubbla som tids nog kommer spricka sönder och samman och med den hela vår realism. Som vi är strikt beroende av.
Om inte Gud.
Gud behöver definieras som den entitet som är evig, utanför materians givna förutsättningar och bortom alla former av tidens lagar och förordningar. Gud ser det vi inte har förmåga att ens teoretisera om. Gud ser det vi försvinner för att glömma. Allt som sker, trädet som faller i en öde skog och tanken som inte blev sagd, sker i en verklighet därför att det observeras, registreras och förstås av Gud.
Det ger att även det som vi inom mänskligheten subjektivitet upplever som sanningar tillåts vara giltiga. Organismers medvetna val genom sin livssträvan, dygdernas och konsternas värde, precis allting som våra konstruerade sagor talar om kan också få ta plats i en verklighet. Om Gud har våra egenskaper- förmågan att välja och förmågan att förstå och omfatta sådant som Sanning, Kärlek och Skönhet så finns det i vår del av Universum liksom i hans eviga sfär. Motsättningen behöver inte vara där, behovet av att reducera allt till atomer och elektriska rörelser är onödig. Det perspektivet innehåller också en sanning, men inte hela. Hela sanningen finns hos det som vi benämner som Gud. Skapelsens urkälla, uppehållare och slutgiltiga mål.
Vad är alternativet? För mig tycks det som att göra ”Gud” till ett stumt öga utanför eller inom Universums (om de så består av enbart ett eller ett oändligt antal ändliga universa) väggar. Ett öga som inte kan observera annat än materiella biljardklot evigheten igenom, men inte systematisera fram någon meningsfullhet eller berättelse. Även fastän vi människor ser mening och berättelser överallt. Realismen faller om vår upplevelse slår det som de facto registreras någonstans i evigheternas urdjup. Som sagt, för vårt samtal håller det inte. Gud måste vara större än denna stumma urmakare.
Det är klart. Om vi vill kan vi lämna realismen därhän. Vi kan flyta runt i våra egna bubblor, strunta i vår instinkt till moral, riktningar och viljor. Vi kan låta allt bli en syra- aktig dröm som vi inte ens behöver anstränga oss för att förstå om vi inte vill. Allt är ingenting och ingenting är allt. Det kanske är så. Jag vet rakt inte. Det jag vet är det jag ser och att jag har förmåga att tala, känna och förstå. Jag kan resonera, älska och inse sådant jag inte trodde var möjligt. Om inte allt det resonerar i en verklighet så.. är det som det är, men i så fall är jag väldigt förtjust i min sagas eviga gudom.
Han behöver inte abdikera. Inte förrän jag finner något större. Något mindre duger inte och det kan jag säga dig, min egen inbillade bubblas version av världen, den är ohyggligt liten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar