torsdag 14 mars 2024

Nytt projekt igångsatt

För de som måhända bryr sig. Skriver nu primärt på engelska på: 

https://amiksedbag.blogspot.com/

En blogg som inte bara ska cirkla runt anarki och andlighet, utan tillgängligt för alla tänkbara ämnen jag behöver behandla eller vill utforska.

Tänker på er, ankor. 

onsdag 28 juli 2021

Välkommen till internet


En låt har slagit ner i mitt medvetande och verkar inte vilja gå förrän jag har dillat några ord om intrycket jag får från den. Bo Burnhams låt "Welcome to the internet" är till att börja med en genuint stark låt och ett musikalstycke som ger klangen av att vara finalen i antagonistens resa mot sin höjdpunkt i historien, men den bär också med sig ett budskap som jag skulle vilja kalla rent generationsskildrande. 

Jag är ett år äldre än Burnham och det märks att vi har växt upp i samma tidevarv, den digitala sfär som skildras i låtens allt mer eskalerande takt är en plats jag också tagit del av under hela min uppväxt, men jag har också distinkta minnen av det som låten skildrar i sitt mellanspel: Det tidiga, oskyldiga nätet som var fritt och konstigt, men inget som det gick att fastna i - det var alltför sparsmakat och primitivt. 

Sedan hände någonting och det är uppenbart att det inte är någon enskild aktörs fel - det är bara såhär evolution kan se ut och gå till - men nätet blev mer och mer sofistikerat och med det alltmer svårt att ignorera och hållas på plats. Internet blev en port till världen, men en port som skrek och härjade, lockade och pockade med allt sitt innehåll. Plattformarna som dök upp, forumen, de sociala medierna, Youtube och allt annat var inte designade för att bara låta dig göra din grej utan också få dig att ta del av lite grann av allt så ofta som möjligt, medan det fortfarande kändes som om du bara använde internet som det fantastiska verktyg det alltid utgjort sig för att vara - du var fortfarande i kontroll. 

Och det är ju fortfarande sant. Internet är ett verktyg, ett enkelt kommunikationsmedium och den medvetna individen kan se till att bruka detta medium på ett sätt som är oaktat positivt och produktivt för denne, det är självklart. Internet har också splittrat upp massmediernas förödande effekt på befolkningen och nu är det möjligt att använda television och andra nöjesmedium utan att ständigt bli söndermanipulerad och kommenderad av den andre. För den medvetna individen, det vill säga, och hur många av oss är det? 

Om man inte aktar sig så blir istället internet en djävulsk drog av en typ som kan fånga sinnet värre än den värste av kemiska substanser. Burnhams låt skildrar detta exemplariskt. Internet presenterar en version av världen som är myllrande, spännande och oerhört mer expansiv än livet IRL någonsin kan vara för oss. Den enda haken är att det kommer in saker som vi inte bett om: Ett ständigt flöde av tragiska, skrämmande nyheter, grotesk pornografi, åsikter om allt och ingenting, alternativa fakta i en ziljard olika nyanser och lika många varelser som basunerar ut sin bild av hur det perfekta livet bör se ut, med den enda gemensamma nämnaren att det ser inte ut som det liv du har nu! Ett ungt, eller bara otränat, sinne kan inte värja sig. Internets presentation av världen blir liktydigt med vad världen är och det unga, otränade egot behöver därefter alltid balansera sin bild av sig själv gentemot denna gigantiska tankefigur som internet nu utgör och det är ingenting den klarar av att göra särskilt väl. Internets brokiga, myllrande, galna värld krossar egot och lämnar det fragmenterat, förvirrat och fullständigt beroende av allsköns dopaminkickar. Burnhams skratt inför låtens final illustrerar poängen perfekt: Internet är Djävulen, rätt och slätt och jag som sett samma internet som Burnham köper det utan tvekan. 

Fast det är där jag pausar. Djävulen uppfanns knappast genom internets uppkomst utan lär ha härjat runt även innan denna teknologi fanns tillhanda och just detta gör Burnhams låt till en sådan effektiv lektion för min generation om hur dualism, djävulens värld, fungerar. Dualism erbjuder ett smörgåsbord av valmöjligheter och du kan aldrig göra fel utan din värld skräddarsys kring hur du väljer till och väljer bort, du behöver bara skaka jakande eller nekande på huvudet och den dualistiska världen formas automatiskt runt omkring dig. Det enda priset som begärs tillbaka är att du aldrig slutar ge denna vackra, personligt designade värld din uppmärksamhet. Tappa aldrig intresset, låt dig aldrig bli uttråkad utan se till att alltid TITTA PÅ ALLTING! Du måste inte gilla det, men i så fall skäll på det, hata det, förakta det - tillåt aldrig ditt sinne att slappna av. Du får en hel värld till skänks av Djävulen, det enda han begär är din egen själ. Den får du inte längre inspektera på egen hand. 

Såhär har det alltid fungerat, redan Jesus lägger ut texten om det här på sitt lätt kryptiska vis och än en gång: Internet är ett verktyg och egentligen ingenting annat, det är bara det att Djävulen blivit skickligare och skickligare på att använda det och det måste vi reagera på nu när Burnham lyckats säga det i mytisk klartext till en hel värld. Internets presentation av världen är inte på riktigt, det är en illusion och ett magitrick och det gäller samtliga presentationer som Djävulen lägger fram - oavsett medium. Verkligheten består inte av ett smörgåsbord av val, verkligheten kan aldrig splittras upp i olika kategorier där Trump är god och Obama ond eller tvärtom utan verkligheten är alltid hel. 

Denna helhet kan aldrig förstås med våra sinnen och vår rationella förmåga. Egot kan inte begripa något av det här, men vår essens har aldrig glömt det och om vi klarar av att strunta i att Djävulen kallar oss apatiska när vi vänder oss inåt, om vi klarar av att ignorera Tristessens anklagelser när vi nöjer oss med att inte göra någonting alls utan njuter av den enkla gåvan att bara få existera så kan vi se mer och mer av vidden i denna verklighet. Vi kan upptäcka Kristus värld, helhetens värld som är så underbart väsensskild från Djävulens. Där finns inga döda nioåringar, inga incels, ingen regel 34, ingenting av allt det vansinniga tramset som spys ut från internets glittriga kloaker.  

Kära läsare, som jag hittar via det fantastiskt fina verktyget internet, följ gärna med mig på resan inåt framöver. Jag lovar att vi ses på andra sidan och att den delen av livet kommer vara mycket bättre än allt det vi hittills gått igenom på denna plats sedan cirka 99. 

torsdag 15 juli 2021

Att leva på Perelandra

Sedan en tid tillbaka så har jag utsatt mig själv för något jag inte med alltför mycket ironi har valt att kalla för "hjärntvätt". Jag har medvetet försökt att kringgå mitt sinnes rationella fakulteter för att se om det går att få till förändringar på nivåer av ens varelse som inte nås av snusförnuftiga argument och tankekedjor. Kan sådant som andlighet och dess stundom trötta sanningar och sentenser vara sanna, bli sanna, i ens liv utan att man med förnuftet kan förklara varför det är så? 

En sådan sentens är principen att livet inte ska kräva någon ansträngning. All form av medveten kraftuttömning är helt onödig, oavsett vad en gör och tar sig för så behövs aldrig någon medveten möda, saker och ting sker av sig själv och du behöver bara fokusera på att delta i detta flöde med ett öppet hjärta, något annat har aldrig krävts av dig. Detta tänkande florerar främst i nyandliga kretsar, men det finns också i kristendomens kärna, Jesus uppmanar oss att leva bekymmersfritt. Att vi kan jämföra oss med fåglarna och blommorna på marken och lika lite som de planerar och anstränger sig med medvetna fakulteter (som de ändå inte äger) lika lite behöver vi göra det. Vår far älskar ju oss och tar hand om fåglar och blommor, skulle han inte göra än mer för oss? Kristendomen skjuter gärna dessa Jesuord åt sidan, andra sägningar från honom kan tas bokstavligt, men inte detta - huh, nej. Vi måste ju anstränga oss! Planera, förvalta, arbeta och stå i så svetten lackar - varför annars skulle vi vara skapta? Förnuftet kan inte förstå en princip om att ansträngning är överflödigt. Det är enbart absurt och ja, när det kommer från Jesus så är det direkt hånfullt. Jag har aldrig hört en predikan som tar det här bibelordet på fullt allvar och det är ärligt talat inte särskilt konstigt. Jesus är alldeles för mycket New Age här. 

Men tänk om. Tänk om anledningen till att vi är skapta, tänk om poängen med vår existens är själva varandet - ett varande som vi äger automatiskt, konstant och utan minsta kostnad. Tänk om vi inte behöver göra något för att leva i Guds kärleks struktur? Om det är så, hur skulle tillvaron egentligen fungera?

Den bild som kommit till mig har varit den om surfning, att leva ett jordiskt liv är att likna vid att befinna sig på ett stort hav och försöka få till någon typ av liv. Om man i det läget försöker sig på att planera och staka ut en väg för framtiden, om man försöker bygga hus och varaktiga saker och få tillvaron att cirkla kring dessa ting så kommer man bli gruvligt besviken. Det fungerar aldrig, eller i alla fall bara i ytterst korta stunder. Tids nog kommer större vågor än brukligt och slår sönder allt man byggt upp. Ute på öppet hav kan man inte göra något annat än att ta en våg i taget och se till så att alla tankar på de vågor som passerat liksom de som kommer framöver utöver den direkt nästkommande inte stannar hos en. Att surfa är konsten att leva i nuet på ett praktiskt sätt och över den rena klyschan, surfning är det enda sättet som det går att leva och vara i harmoni med existensens natur av rytmer, cykler, ständiga serier av ett och noll. I existensen finns det inga klippor, det är inte möjligt att bygga hus härute. 

Det slog mig nyligen, efter att ha levt med föreskriften att ständigt surfa ett tag att jag kände igen den här mentaliteten från ett för mig intimt sammanhang och så till sist slog det mig att det här är vad Tinidril, den unga drottningen på Perelandra i C.S Lewis roman, pratar om när hon försöker förklara hur hon ser på sin värld till huvudpersonen och gästen på planeten; Elwin. På planeten Perelandra finns det mycket litet fastland utan den mesta ytan är täckt av mjuka öar som följer med i havets växlingar och vågornas rörelser lämnar en därför aldrig. Det är lönlöst att planera på Perelandra, livet måste levas våg för våg och det som gällde för vågen som passerade behöver inte gälla för den som kommer härnäst. På det viset är den som är bofast på Perelandra evigt ung i sitt sinne, det finns inget annat sätt att vara. Det finns ett fastland, men i romanen så är dessa marker fortfarande förbjudna att leva på under några längre stunder (man får inte övernatta där) och för drottningen och hennes bortsprungna make är det ännu inte tid att förstå vad ett liv i sådan natur egentligen innebär. 

C.S Lewis "Perelandra" är en roman, men den plats han beskriver inom ramen för denna berättelse är mytologiskt sann och är platsen vi befinner oss på. Ingenting på jorden är ständigt, allting åldras, korrumperas, förmultnar och passerar för att ge plats för nya ting som återupprepar denna process. Paul Vanderklay kallar detta faktum för att vi lever i "förfallets tidsålder", men jag skulle hellre vilja kalla det för att vi lever på Perelandra och ännu inte får lov att befinna oss på den fasta mark vi längtar efter att få bebo. Den fasta marken är vi själva, medvetandet som vi alltid hittar inom oss, men som är så svårt att känna igen i det yttre. Vi, vår essens och det som får oss att säga "Jag Är" om oss själva, har aldrig åldrats, förändrats eller korrumperats utan har alltid varit exakt detsamma sen vi först la märke till att vi existerade och var till. Ända sedan den stunden har vår egen eviga natur närt en längtan hos oss att se denna evighet i det yttre, i det fysiska och vi drabbas av både sorg och skräck när vi ser hur flyktigt, skört och tillfälligt allting är i den sfär vi förväntas leva våra liv. 

Känn ingen oro, käre läsare om du känner igen dig i denna beskrivning, utan lägg istället märke till var du är någonstans. Du är i ett rike med flytande öar som förändras ideligen och oupphörligen, men om du låter dem vara sig själva istället för det fastland du längtar efter så är de ändå en utmärkt plats att leva på. Bara du släpper oron. Lev livet en våg i taget, en utmaning åt gången och strunta totalt i alla tankar om att du måste planera för si, förbereda för så och fylla din själ med oro för allt som skulle kunna ske. Tankarna ljuger, eller är åtminstone bara som bruset från vågorna omkring dig, du behöver inte bry dig om dem. Du behöver inte ha kontroll, din uppgift är att känna kärlek till vågorna och det du ser på Perelandras många tillfälliga öar. När du ger dessa platser din kärleksfulla blick så finns det ingen gräns på de fantastiska gåvor som kan uppenbara sig bland dem. Ta och ät och njut utav dem, men försök att undvika att upprepa några av deras "tricks". De flesta av Perelandras gåvor fungerar en gång och bara en, sen vill de förnya sig och om du förlorar dig i minnen och nostalgi så kommer du att glömma av surfningen du måste ägna dig åt. Denna vågen gäller, bara denna, inte de som kommer framöver eller de som varit förut. 

Perelandra är träningen vi behöver ägna oss åt för att komma ur "förfallets tidsålder". Förfallets tidsålder är ingen verklig tidsrymd utan ett perspektiv på existensen som får verkligheten att återspegla ett mörker som inte bor någon annanstans än i ditt eget sinne. Bli inte rädd för det som inte är som du och låt inte rädslan förgifta din tillvaro. Det är du som är evig och oföränderlig, du kan låta världen du bor i vara flytande, växlande och dansant till evighetens gräns utan att det behöver bekomma dig någonting. När du slutar vara rädd för prästinnan som denna typ av tillvaro innebär så kan nästa fas av verkligheten börja. Då är det dags att börja bygga hus på klippan som Jesus också talade om. Men var den klippan befinner sig får den som vet känna till, det kan inte jag tala om på denna plats.  
 

onsdag 14 juli 2021

En diskussion om Lag, homosexualitet och bjälkar i ögonen

Något som lätt blir en stötesten på ens kristna vandring är förekomsten av den mosaiska lagen. Kring dessa föreskrifter så blir problemet kring Guds identitet och ondskans existens på många sätt som allra tydligast. Inte så att hela lagen är förkastlig, det går att se hur den var "ett steg på rätt väg" i människans etiska utveckling, men den är också särdeles lång, tycks godtycklig och är ibland - särskilt i dess strafföreskrifter - rent vidrig. En perfekt Gud kan bättre än såhär, en perfekt Gud kan ordna en skapelse som inte behöver en utskriven lag utan istället har den inristad i sina hjärtan... 

Jag har tagit upp problemet med Lagen förr här på bloggen och försökt stångas med den ur allehanda vinklar, men jag tvingas alltid återkomma då det har varit så svårt att komma åt kärnan med problemet. Okej, om man säger att Lagen fyller en symbolisk funktion och att judarnas version är en variant av denna funktion, men att den sedan varierar över tid och folkslag, fine någonstans, men varför säger Jesus att han inte kommer för att upphäva lagen utan för att uppfylla den och att han fortfarande förväntar sig att hans följare ska följa den fläckfritt, ja långt bättre än fariséerna? Hur det ska gå till har jag inte kunnat förstå, hur symboliskt jag än har tolkat lagen i det som varit. 

Nu kanske en nyckel dock har singlat in. Lagens symboliska funktion, har jag nu insett, är identitet, skapandet och upprätthållandet av personlig, separat identitet. Världen skapas genom uppdelandet av ont och gott, genom åtskillnaden av Skapelsens nyanser. När dessa delas upp och världen kommer till med sin myriad av olika entiteter som konkurrerar och samspelar med varandra är Lagen den funktion som avgör vad som händer med dessa varelser. Alla varelser har en egen version av lagen, från den minsta av individer till den största av kollektiva entiteter - samtliga förstår Världen genom en uppdelning av det som är gott och ont. Det goda ska brukas på ett korrekt och välsignat sätt och det onda ska hållas på avstånd och bara interageras med på ett sätt som är likaledes korrekt och därmed riskfritt. Bryter entiteten, oavsett nivå, mot denna Lag så kommer hon att råka illa ut, men om hon följer Lagen framgångsrikt så blir hon istället välsignad. 

Det är i sig inget ont med enskild existens och vi behöver Lagen för att få syn på och kunna sätta denna enskilda existens i en begriplig kontext. Moses lag har vissa generella riktlinjer som delas universellt av mänskliga folkgrupper, men de flesta av reglerna är till för att skapa en berättelse om vilka det judiska folket är och hur de ska upprätthålla denna berättelse, denna särskilda identitet, genom tidens förlopp. Glömmer de bruket av lagarna kommer de att gå under, inte i den meningen att en fysisk gudom stiger ned och kastar ljungeld på dem, men att de oundvikligen kommer förlora sig själva. Lagen gör judarna judiska och om dess bruk ignoreras eller glöms över överskådlig tid skulle de bli en folkgrupp i mängden. Deras identitet är där med borta. 

Med detta perspektiv i ryggen så kan vi höra Jesu ord i Bergspredikan på ett annat sätt. Jesu säger att han inte kommer för att förstöra eller upphäva våra identiteter, han är inte ute efter att slutgiltigt döda oss och det vi håller kärt i detta nu, utan för att uppfylla syftet med den process vi är uppe i genom våra begränsade liv. Oavsett vilket liv vi har när vi möter kallelsen att följa Kristus och gudomliggöras så behöver vi inte vara oroliga för att vi måste förvränga eller byta ut hela vår identitet och varelse för att klara av att fullgöra processen. Nej, den lag som vi har i vår nuvarande identitet ska fortfarande följas, i varje steg på vägen. I en fas av den andliga vandringen så känns friheten närmast hisnande påtaglig, "slakta och ät", "allt är tillåtet.." tänker man och vill ge sig ut och begå allsköns njutningssynder i rena fröjden - då kan man minnas det här. Nej, Lagen är inte upphävd, utan den ska uppfyllas. Var det mot din natur att ta tre silar heroin om dagen eller ha sex på skumma bakgator med allsköns främlingar innan din andliga resa började så gäller det fortfarande när friheten i din sanna natur börjar göra sig påmind. Så länge du identifierar dig som en människa som följer moraliska koder, regler och förordningar så måste din ande se till att göra det också - hur fri den än må vara på ett högre plan. 

Men, med detta sagt. Lagen är i den här mening både outsägligt varierad mellan folk, tider och enskilda individer och Mose lag bör aldrig förstås konkret om man vill göra en generell tolkning till varför den ser ut som den gör. För att ta ett exempel, som irriterat mig till vansinne under min kristna uppväxt: Varför är homosexualitet synd enligt Bibeln? På det konkreta planet kan det finnas mängder med skäl att undvika homosexuella handlingar för en specifik grupp under en specifik tid, men varför har den evige Guden placerat ett bud mot detta i en bok som ska tala Guds Ord för människor över alla tidevarv och platser? 

Psykologsymboliskt har budet ingenting med sex att göra, om det vore så, vore det inte rimligt att åtminstone nämna lesbiskt sex? Det görs inte, det är bara män som inte ska ligga med en man så som man ligger med en kvinna. Det här borde folk reagera på en masse och om man inte hittar ett rimligt svar annat än att det var ett patriarkalt tidevarv - Gud är inte patriarkal, han ger de budskap han ämnar ge oavsett yttre förutsättningar - till undantaget så borde man förstå att det inte är ett konkret förbud mot homosexuell kärlek som är tanken med budets existens i helig skrift.

Nej, symboliskt är som sagt män andlig handling och kvinnor andliga mål. När en man har sex med en kvinna så betyder att en handling kopplas samman med ett mål och därmed ges förmågan att ge frukt. Om en man har sex med en man i denna symboliska mening så riktar Anden in sig på medel och begär dessa istället för ett giltigt mål. Homosexuellt manligt sex är andlig materialism, det är att tro att ens medel för att nå någonstans andligen är viktigare än ett mål placerat i det himmelska. Kärleken till pengar är homosexuellt sex i den här meningen. Pengar står för kraft i en yttre mening och är utmärkt som ett maskulint medel för att få det vi i grunden önskar, men om pengar istället blir vårt andliga mål så blir det en kärlek så förkastlig att det kan sägas vara roten till allt ont. Andliga Män behövs inte i längden, de ska undvikas att ge någon särskild uppmärksamhet, de är bara till för att nå den andliga Kvinnan så att livet kan komma till. 

För kompletteringens skull och för att hamra in nyttan av att se med psykologsymboliska ögon; homosexuellt kvinnligt sex är andliga mål som umgås intimt med andra, för dem irrelevanta, andliga mål. Det kan liknas vid dagdrömmerier och andra sorters oproduktiva fantasier. Det är lika sterilt som sin manliga motsvarighet, men det är långt ifrån lika skadligt. När vi dagdrömmer på detta impotenta sätt så spenderar vi fortfarande vår tid och kraft i det himmelska, vi tror inte något om det yttre som riskerar att leda till hädelse och det finns ingen anledning för Gamla Testamentets författare att fördöma denna handling. Jag hör någon liten fundamentalist inom mig ropa om att Paulus nämner lesbiskt sex i fördömande ordalag och ja, det må så vara, men Paulus brev är inte menat att läsa psykologsymboliskt på samma sätt som GT och evangelierna. Paulus brev hade en konkret funktion och skrevs till levande människor utan en tanke på att de skulle kanoniseras århundraden senare - det fanns anledning att problematisera romersk homosexuell sexualitet, men det betyder inte att alla homosexuella handlingar ska fördömas rakt av som avskydda av Gud.

För de är de inte, i så fall hade det inte funnits några homosexuella alls. Likväl behöver den som ärligt känner inom sig att homosexualitet är moraliskt förkastlig inte skämmas för denna hållning, men du behöver inse att den är ett test för din Samhöriga persona. Okej, du har utan din egen förskyllan formats så att ditt Ensamma jag tror att homosexuella handlingar går utanför Guds lag - din identitet gör det omöjligt för dig att själv vara homosexuell och det är förstås helt i sin ordning. Men, frågar sig nu Himlen, hur gör du med de som ändå lever ut en homosexuell livsstil och tar del av dessa handlingar och inte ens verkar skämmas när de gör det? Om du dömer dem, om du säger att dessa människor inte har del i Guds gemenskap, att de utöver något som är ont och har del i Djävulens natur - då drar du in Hades i din existens. Du får Lagen att sluka sig runt din broder, som enbart har fungerat utefter en annan lag än den du följt. Du dömde och blev själv dömd, du missade bjälken i ditt öga för någon annans flisa när du hävdade att din broder inte tillhörde samma gemenskap som du själv. Du vägrade vara samhörig och förlorade därmed själv möjligheten att förstå din sanna identitet på den existensnivån. Fördömandets attityd spränger paradiset i spillror och fördömandet av andra är det allvarligaste vi kan göra i vår andlighet. Gud är aldrig två, de du möter i ditt liv - syndare, horkarlar eller skattmasar lika fullt - är alltid en förlängning av dig själv.

Gör aldrig din Lag, din personligt välsignade identitet, till ett skäl att förkasta någon annan deras sätt att vara. Fördömandet är inget annat än motorvägen till Helvetet. Då är det bättre att skära av allt som har med Lagen att göra från ens tankar och låta den brinna för alltid i Gehenna. Hellre att Lagen drabbas av det ödet än ens själ.    

måndag 12 juli 2021

Vår Fader i PS-tolkning

Vår fader, du som är i himlen 

Vi riktar oss mot Gud i form av ren ande, vi riktar oss inåt istället för att söka Gud i något yttre, och talar till honom i egenskap av intim relation, vi erkänner att Sonskapet också är vårt. 

Låt ditt namn bli helgat
Låt ditt rike komma
Låt din vilja ske på jorden 
så som i himlen


Vi ber om att förstå Faderns natur, att hans form av varande ska bli kännbart för oss och att det också ska kunna bli vårt. På samma sätt som oändligheten råder i det inre, och må vi känna igen det, så ska oändlighetens frid och glädje också få ta plats i det yttre i våra liv. 

Ge oss idag det bröd vi behöver

Vi ber Gud att hjälpa oss att surfa, det finns inget behov att be Gud om ditt eller datt, världsfred eller vad det än vara må i form av abstrakta mål på allsköns olika distanser från vår direkta tillvaro, men när det kommer till den dagliga bördan, den utmaning som gäller här och nu - där kan vi absolut be om Guds uppmärksamhet och hjälp. 

Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss

Den psykologiska nyckeln i den här bönen. Har vi redan förlåtit dem som står i skuld till oss? När gjorde vi det? Jesus vill mena att om du inte lever ditt liv i förlåtelse till dina medbröder, utan är som tjänaren som fick en miljon avskriven från kungen men tvingade in en bråkdel av summan från en kollega som stod i skuld till honom, så kan du inte relatera till Fadern. Har du inte förlåtit dina bröder får du inte be Fader vår. Enhet och fred är  viktigt. Det går inte att förstå Jesu' utblick över världen om man inte börjar där, med att lösa de aktiva konflikter och irritationer som pågår i ens hjärta. Lös dem innan du offrar i templet, förlåt dem innan du ens ber den mest basala bön som kristendomen har. Du kan inte vara arg på någon utom dig, för det finns ingen utom dig. Det vore vansinne att ha en konflikt med ett av sinnets skenbilder så sluta upp med att vara arg på dessa projektioner och ta istället reda på vad det är som skapar dem. Gud kommer att hjälpa dig, om du förlåter andra så finns det ingen miljonskuld till att börja med. Ditt sinne är fritt från skuld. 

Utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss ifrån det onda 

Vi ber för att få oss att förstå att livet inte måste vara fyllt av andliga test, mörker och förtvivlan. Det är något vi har fått för oss och är en tankefigur vi inte kan släppa. Vi har blivit beroende av misären. Vi har blivit så definierade av vår skam, skuld och självförakt att vi inte inte riktigt kan tro på en tillvaro som är enkel och alltigenom behaglig, att vi förtjänar ett liv utan ondskans närvaro. Men Gud är en god Far, han vill inte ge oss stenar och skorpioner utan allt igenom goda gåvor. Vi får be om det som vi självklart vill ha - ett gott och i allt behagligt liv. 

Fyra nivåer av gudomlig identitet

Världen består av en enda varelse. Medvetande är inget som går att splittra, det är inte möjligt att ha "två" av den substans som finns utan att någonsin existera enligt våra tankar kring det ordet. Denna Ena Varelse består av fyra "nivåer" som jag lyckats identifiera och vars struktur ger upphov till den värld som vi tycker oss befinna oss i. Nedan följer en beskrivning av dessa nivåer.

Återigen känner jag att jag behöver understryka om detta forums natur, det är tankar från ytterkanten från någon som
studerar och tänker högt för att lära sig själv, inte för att undervisa andra från någon inbillad hög häst (jag har skrivit såna texter också, men tack och lov är de begravda i min djupaste digitala skrivbordslåda). Med det sagt, låt oss börja: 


Fadern

Fadern är oändlig och han är En. Han är därmed Alkemisten och som Fadern så är det Alkemisten i sitt vilande läge. Fadern ser ingenting, vet ingenting annat än sitt oändliga varande och det finns inget som går att se, det finns inget som går att vara som är utanför Faderns oändlighet. Faderns tillvaro är det som i Öst gärna kallas för Nirvana, det är varande där all form av nyans, skillnad eller dualitet är utsläckt, eller fullbordad. Nirvana är fortfarande ett sant varande, vilket vi lätt missförstår i Väst, men i en form det är strikt omöjligt att göra några uttalanden om. Kring Faderns varande måste apofatisk teologi idkas fullt ut, annars begår vi oundvikligen digra misstag. 

Sonen

Sonen är liksom Fadern En och därför också Alkemisten. Sonen är Alkemisten i hans aktiva läge, Sonen är Fadern i rörelse. Det är genom Sonen Fadern talar och säger sitt Jag Är, sitt Logos och sitt Oum och därmed skapar världen. Det är i Sonen Fadern känner sin översvallande kärlek, sin omistliga frid, sin extatiska glädje och sin allomfattande salighet. Sonens lycka överstiger alla gränser och detta uttrycks främst i hans ständiga kreativitet och skapande. Det är Sonen som skapar oss, till sin renaste avbild. 

Skapelsen 

Sonen, liksom Fadern är perfekta och fullkomliga och är därmed oförmögna att skapa någonting som inte delar deras fullkomlighet. Skapelsen är därför utan minsta brist eller fläck utan fullkomligt hel och den har aldrig någonsin försvunnit eller upphört att gälla - därom kan Bibelns berättelser förvirra vid en ytlig läsning - utan finns kvar i sin fulla, goda prakt lika mycket nu som någonsin förut. Det som gör att vi inte känner igen den är att den saknar gränser, det finns inga murar i Skapelsen. Nyanserna, gradskillnaderna som uppkommer i Skapelsen och som inte återfinns i Fadern är fortfarande utan åtskillnad. Det är inte möjligt att tala om dem. Det finns inte svart eller vitt i meningen att dessa motpoler är i en samberoende existens, den enas existens är liktydigt med den andres trots att de i sin natur totalt kontrasterar varandra. 

Det är till denna nivå vi återuppstår till varje gång vi har genomgått frälsningen. När vi är här ser vi att vår gamla identitet inte utsläcktes när vi lät den dö från oss själva utan den går att känna igen, men nu förstås den i relation till allt det andra i Skapelsen. Vi blir allting som finns och kan vårda, älska och prisa vår personliga del av den utan att mista eller förminska värdet av något av allt det som tycks ligga utanför oss själva. Denna insikt och detta seende är det sanna Paradiset, det sanna Eden och det är möjligt för var och en av oss att stiga in i det här och nu. Förvisso är priset in högt, ängeln med draget eldsvärd står fortfarande kvar, men den som vågar tro på att återuppståndelsen är en verklighet även för oss har ingenting att frukta av den död som ängeln skänker.  

Synden 

Tillvaron i Syndens rike uppstår när nyanserna och gradskillnaderna inom Skapelsen förstärks så starkt så att de till sist splittras. Kunskapen om gott och ont, insikten om att det är möjligt att se en distinktion mellan det Svarta och Vita i Skapelsens skeptrum, formar ett seende som ger upphov till förskräckelse och rädsla. Rädslan skapar självförakt, skam, skuld och självhat och allting i Guds natur skjuts ut över det som nu upplevs vara Universum. Guds natur splittras upp i ziljarder av varelser, alla fullständigt livrädda och i denna tillvaro ska vi nu förväntas leva ett liv där Guds godhet kan kännas igen. 

Det går inte. Syndens tillvaro är en illusion, en hägring, den äger inte rum. Det är Alkemisten, Sonen i rörelse, som har gått för långt i sitt laboratorium och orsakat en överhettning.* Det är förstås ingen verklig fara, men allt mörker, elände och lidande är fortfarande fullständiga realiteter. Syndens tillvaro är Hades, Sheol, dödsskuggans dal och vi som befinner oss här måste anstränga oss både för att behålla vårt liv, liksom för att uppnå någon form av frälsning. Här pågår gråt och tandagnisslan, här är intet annat än kallt mörker medan bröllopsfesten når klimax efter klimax bakom lyckta dörrar. 

Ändå har vi ingenting att frukta. Skälet till att det är att alla dessa nivåer av Varelsen Guds väsen bärs upp av kärlek och ingenting annat än kärlek. Fadern förlorar sin identitet i sin kärlek till Sonen, Sonen förlorar sin i sin kärlek till Skapelsen och vi som skapelser är bara fast i Syndens Hades så länge vi känner en kärlek till föremålen och historierna vi hittar här.

För minns en sak, den här världen är inget problem så länge vi känner frid och känner att vi kan glädjas. När glädje råder så är även denna nivå en del av Paradiset, ingen tvekan om det. Det är när vi lider, plågas och önskar oss annorlunda som skyarna förmörkas och platsen transformeras till Hades - men då, när kärleken upphört, är det bara för oss att daska av dammet från våra skosulor och gå härifrån. Dörren till denna plats är bara låst inifrån och när vi lämnar kan vi istället rikta vår kärlek till vår identitet i den hela Skapelsen.

Denna akt är någorlunda svår för den kräver att vi dör från oss själva, den kräver att vi säljer allt vi äger och följer Sonens sätt att vara istället för vår ensamma, syndfulla, persona. Inte ens två kopparslantar kan sparas utan allt måste avlägsnas ifrån oss, ja vi måste även ta vårt kors och låta oss bli hatade och förföljda för hans skull. När vi försöker lämna Hades kommer allting inom oss att försöka få oss att stanna kvar. Vi kommer bli hotade och skrämda med allehanda medel för Hades vill inte bli av med en enda av sina klenoder från Skapelsen. Den här striden är tung, men minns att det inte är vi som människor som för den, utan Sonen och Sonen - vilket är bevisat genom Jesus Kristus seger - kan omöjligen förlora denna kamp. Den kan vara blodig och kan ta år, decennier eller rentav livstider i Hades tideräkning innan den fullt ut är fullbordad, men till slut kommer vi förstå att vi aldrig fanns som syndfulla varelser. Ja, ingen av oss har någonsin syndat. 

Det enda vi har gjort är att missta Skapelsens mängder med nyanser för skillnader, splittringar och dualiteter i strid med varandra. När vi slutar se på det sättet kommer vi märka att vi aldrig lämnat Eden, att vi aldrig kan lämna Eden. Att vår sanna varelse är densamma som Guds varelse för att vi, genom Hans vidunderliga kärlek, är Gud. Genom dessa nivåer är vi Fadern, Sonen, Skapelsen och alla ziljarder av varelser vi såg i Syndens Hades, men i den sannaste av verkligheter är det ingen substantiell skillnad på dessa nivåer. De är alla eviga, oändliga och omistligen tillhörande varandra. För varelser som tror att de är ensamma och präglade av synd är detta svårt och närmast smärtsamt att försöka förstå, men den som känner så kan slappna av. Denna realitet är ingenting som kräver ditt förstånds medgivande för att vara rådande, du måste inte förstå modeller av denna typ för att få tillgång till Skapelsens, Sonens och Faderns skatter. I sanning så har du allt det redan, det du måste göra är att känna och uppleva det med ditt hjärta. Se att Guds rike är inom dig, sök det med allt vad du förmår och du ska få allt det andra som de heliga dårarna talar om också. 

Allt är i sanning Bodi Soha.  

*En enkel bild i eftergift till vår naturliga aversion till världens myckna lidande, men i det högsta av perspektiv så begår inte Aölkemisten något misstag då lidande och rädsla inte är något farligt, det är tillochmed närmast njutbart och något som går att beskriva som gott eftersom dessa negativa kvalitéer ger upphov till sådana skatter av lärande. Lidande och negativt varande är katalysatorer till ett högre typ av varande. För den enskilde är lidande alltid fruktansvärt, men det finns inga enskilda varelser - det finns bara Gud och för Gud är också lidandet något som går att använda för att alltid få till det bästa för den som tror. Och tror på sig själv gör Gud. Alltid. 

lördag 10 juli 2021

Kärlekens mening - En månskrift om andlighetens viktigaste term

Det har blivit tid för mig att så konkret som möjligt försöka beskriva mina tankar om kärlek, detta utnötta, men ack så viktiga begrepp. Som för alla med ett uns av andlig bakgrund har jag blivit matad med otaliga tankar, visioner och doktriner om vikten och betydelsen av kärlek. Kärlek är syftet med vår existens, Guds väsen är kärlek, vi ska älska än det ena, än det andra. Kristendomens centrum är kärlekens praktik, vilket tydliggörs allra mest av Paulus briljanta rader i Korinthierbrevets trettonde kapitel. Paulus beskriver en kärlek som präglas av tålamod och ödmjukhet och är av sådan vikt att ingenting i det andliga livet - oavsett kraftfullhet eller andra sorters effekter - är av värde om inte kärleken finns med. Kärleken är störst, resten av det som sker i ens andliga verksamhet är rent adiafora i jämförelse.  

Ändå har jag alltid känt att det här med kärlek ofta har varit förtvivlat svårt. Jag har inte kunnat begripa vad det är för någonting. Jag är antagligen inte ensam om att främst associera kärlek med något likt romantisk passion. Man älskar när man förlorar sig i upphöjda, gillande känslor kring ett fenomen eller en person. Kärlek är översvallande och dramatisk, den brinner och är fylld med lidelse i alla typer av nyanser. Med det i bakhuvudet så har jag haft svårt att begripa hur jag ska kunna frammana denna typ av känsla till de som är mina fiender, så som Jesus begär av oss. Hur ska det gå till utan att bli konstlat, artificiellt och rentav hycklande? Den passion jag känner för fiender är om något hat, jag kan närmast per definition inte gilla de som hamnat i min fiendekategori. Varför krävs denna omöjliga handling av mig? Ja, varför tycks kristendomen alltid begära det ouppnåeliga av oss? 

Korinthierbrevets mer milda beskrivning av kärleken, som verkar vara fri från passion och känslor utan mer ter sig som en grundläggande hållning av något slag har inte varit mer begriplig för mig. Ärligt talat måste jag säga att jag sällan eller aldrig upplevt mig befinna mig i denna typ av hållning och jag har ytterst sällan sett den manifesterad gentemot mig. Människors kärlek "tror inte allt", "uthärdar inte allt" utan verkar strikt villkorad. Går man över gränsen blir det stopp, ens älskare blir upprörd, skäller ut en eller tar sitt pick och pack och resar till Kambodja. Igen verkar kristendomen peka på ett absolut ideal som inte har någon koppling till verkligheten för oss vanliga dödliga. Vad är det tänkt att vi ska göra? 

*

I Nondualismen vars tradition jag hittat i den senaste delen av min vandring har jag fått lära mig om den engelska termen Awareness (Som inte har någon klockren svensk motsvarighet, "medvetande" - "consciousness" är inte vad det handlar om - möjligen kommer "närvaro" närmast som översättning) och att detta objektlösa fenomen i vårt medvetande konstant är i ett tillstånd av acceptans. Allting som sker och manifesteras i vår upplevelse accepteras villkorslöst av vår Awareness och Awareness rör sig aldrig. Vår Awareness är vår konstant i tillvaron och allting i existens flöde kommer och går på den "TV-skärm" som Awareness, i en bild från Rupert Spira, kan sägas utgöra. Mina nonduala lärare menade att kärlek kan liknas vid denna typ av acceptans och att den på detta sätt "tål och uthärdar allting". Det spelar ingen roll om innehållet i ens upplevelse är ljust eller mörkt, smärtsamt eller lustfyllt - vår Awareness observerar och accepterar allting utan minsta urskiljning och utan att påverkas det allra minsta. 

Detta förstod jag och jag kunde plötsligt se att också jag var i detta typ av tillstånd faktiskt konstant. Jag kunde aldrig notera något ögonblick när min Awareness inte ägnade sig åt detta, även om mitt sinnelag var oroligt eller upprört så gällde det inte min Awareness - den var alltid i samma modalitet och det gick inte att hitta ett enda undantag. Länge kände jag en stor lättnad över att äntligen ha funnit kärlekens princip, kärlek blev liktydigt med acceptans och jag kunde ägna min andliga energi åt att försöka acceptera allting - särskilt då det jag inte gillade, förstod mig på eller rentav kunde avsky. Oavsett känsloläge kunde jag träna mig i att delta i min Awareness känslolösa form av acceptans. 

Sedan skedde livet och jag genomgick min klassiska måendekris som jag betecknar som Mr Octobre och i detta mående så räckte inte kärlek som acceptans. Lätt förbluffat så märkte jag att Awareness fortsatta med sin neutrala form av accepterande observation av allting som skedde också när min varelse befann sig i existensens källare, men om kärlek var liktydigt med detta så var det alldeles för kallt. Det var alldeles för tomt för min andliga läggning. Om det här var sanningen och Guds natur enbart var denna neutrala tomhet så klingade det på tok för mycket av en nihilism jag inte i längden ville veta av. Den var bättre än det helvete mitt ensamma liv kunde präglas av, men den glädje som den nonduala läraren Rupert Spira hävdade präglade vår sanna natur kunde jag inte känna röken av. Denna neutrala tomhet kunde liknas vid "frid", det förstod jag, men den bestod inte av glädje. Ett bra tag var jag fast i denna resignation. 

Nu, i en tid då jag stigit upp ur mitt måendes källare och fröjdar mig över att befinna mig i det läge jag betecknar som Fröken Maj så har jag lärt mig ett par saker. Framförallt då om nondualismens natur och det är mig lustigt ärligt talat. Nondualismens själva grej är på det ytliga planet att hävda att det inte finns "två ting" i verkligheten, utan att allting hör intimt samman. Att nondualism inte kallas rätt och slätt för "monism" förbryllar en lätt när man börjar lära sig om traditionen, men ju mer man tar in om den desto mer förstår man att ett sådant namn skulle vara alldeles felaktigt. Nondualismen pekar ständigt på till synes olika duala aspekter av tillvaron, i ett stadie av lärandet så blir världen mer dualistisk och närmast splittrad när man lär sig denna skolas seende. Världen delas upp i den som ser och det som blir sett, den konstanta delen av tillvaron och den del som är i ett ständigt flöde, vårt upplysta, verkliga "själv" och det separata, illusoriska "egot". Det är lätt att känna att allting är en bluff, en sofistisk lek med ord, en filosofi byggd på andlig luft utan större bäring på en egentlig verklighet. 

Om inte. Om inte hela den nonduala grejen hade resonerat så förbannat mycket med någonting i en. Och någonstans på vägen så lyckades en förståelse komma till mig. Det som presenterar sig som dualitet, som skilda aspekter av verkligheten närmast i en evig konflikt med varandra, är snarare att se som en polaritet - två skilda poler av en och samma enhet. Polerna är distinkta från varandra och har helt olika väsen, men de är samtidigt lika distinkt beroende av varandra. Upp är ned i den meningen att om du ska ha ett objekt med utsträckning så måste en del av objektet vara överst och en annan underst. Objektet kan inte sägas existera utan denna polaritet inom sitt väsen och när man såg på verkligheten med denna medveten så hängde den plötsligt ihop. Känslan av att leva i en dualistisk dimension harmonierade till slut med den nonduala insikten eftersom dualiteten är en reell motpol till den nonduala aspekten av hur verkligheten ser ut. Nondualiteten är större eftersom denna aspekt sträcker ut sig och är dualismen utan att förlora integriteten i sin nonduala natur, hur mycket den duala sidan än vill förneka att det är så det ser ut. Nondualiteten älskar dualiteten och dualitetens rädsla inför nondualitetens på många sätt förskräckande verklighet spelar ingen roll. Att dualiteten hävdar att det finns helvete, lidande och allt vad det är och verkligen upplever att det är så gör inte att nondualitetens tillstånd av evig frid, glädje och salighet förloras. Helvetet existerar inom Guds natur, men är inte större än en flisa av ett grässtrå. Guds nondualitet, hans oändliga ljus är så gigantiskt mycket större än vad mörkret någonsin kan övervinna.

Med andra ord: Kärlek är, utöver acceptans, också förmågan att vara både och. Att vara helt sig själv och den andra på motsatta sidan om en och numera kan jag på fullt allvar och med en medvetenhet om vad jag säger hävda att kärlek är i sanning grunden för all existens, kärlek är egentligen allt som finns. Det är ingen klyscha, det är ingen trött andlig sentens, det är sant. Kärlek är skälet till att trots att Gud, verkligheten själv, är oändlig och omfattar allt så kan det finnas ändliga världar, varelser och ting som absolut inte kan sägas vara Gud. Guds kärlek gör att "han" samtidigt är allt som finns och bara är enbart sin egen varelselösa varelse.  Panteismen är sann och falsk samtidigt och du kan både omfamna och förkasta det seendet utan att göra våld på verkligheten. Gud är en person, en kraft, allting och ingenting på samma gång - alla religioner och världsåskåningar har rätt och fel på samma gång och det är kärleken som gör att detta absurda påstående faktiskt gäller. Ja, verkligheten är inte logisk, logik har sin plats och sin sfär där den ensamt bestämmer reglerna, men den sfären berör inte verkligheten i stort. Verkligheten bryter logikens alla regler med lätthet och kraften som den gör det med stavas kärlek. Amor vincit Omnia, kärleken övervinner allt, den tröttaste, mest hånfulla klyschan av dem alla är sann, sann, sann! 

Jag säger det igen. Kärlek är å sin ena sida att likställa med acceptans. Då är den lik Awareness, eller det som Paulus beskriver i brevet till Korinithierna. Den är förhållandevis sval och framförallt tålmodig, tolerant och i allting ödmjuk. Men den är också å sin andra sida något som går att likställa med att säga "Jag är Du". Då är den passionerad och lidelsefull, när man älskar på ett sådant sätt förlorar man sig själv i objektet för sin kärlek. Det är möjligt att göra just för att kärlek fungerar med både och - principen. När jag njuter av choklad och känner smaken och dess textur i min mun så är jag choklad. Hela min upplevelse tas över av de känslor och sinnesintryck som ätandet av chokladen ger, det går i den stunden inte att skilja min person från chokladens essens - inte i min subjektiva upplevelse. Naturligtvis så innebär inte detta att min kropp förvandlas till en chokladkaka, Simon behåller sin integritet hur passionerad han än blir över sin översvallande upplevelse. Både och! När Simon älskar choklad är han sig själv och choklad på samma gång. Båda verklighetsbeskrivningar gäller samtidigt utan att någon hierarkisk åtskillnad är möjlig. 

Det är på detta sätt vi är Gud och inte alls är Gud. Det är på detta sätt vår identitet är en gemensam mänsklighet och åtta miljarder enskilda människor. Det är på detta sätt vi är celler i en levande gudom kallad Gaia och en ziljard varelser och objekt på en kall, död rymdsten i Vintergatans utkant. Det är på detta sätt vi lever i ett panpsykiskt universum uppbyggt av medvetna kvarkar och är ett idealistiskt hav med massa strömvirvlar omkring sig. Kärlek gör alla dessa paradoxer möjliga. Kärleken tar de heliga paradoxer som religionens vägar genererar och kramar kärleksfullt livskraften ur dem. Kärleken gör allting begripligt, kärleken gör existensen möjlig att förstå och faktiskt leva i utan att känna att allting är ett hopplöst, förkrossande mysterium hela tiden. Kärlek är verkligheten. Varje gång du lägger märke till att du existerar i en verklighet, så förstå att det är kärleken själv som du lägger märke till. Du är kärleken, den värld du befinner dig i är kärleken, allting du rör vid, tänker, känner är kärlek, kärlek och kärlek. 

I sanning: Kärlek är allt som finns.